Millefiori - ny video på Youtube!

Hejsan! Nu har jag lagt upp en ny video, där ni får se vad man kan göra med en så kallad rulltårta som tillverkades i förra videon. Jag har jobbat på lite med att lära mig videoredigering och enkla animationer (på nivån rörlig text), och jag tror att jag lyckats göra ljudet bättre, det var ju alldeles undermåligt i förra videon. Denna är dessutom inte lika lång, vilket säkert är en lättnad.

YouTube har en hel del information till nya medlemmar hur man ska göra för att ens videor inte skall vara alltför usla. Till exempel finns "YouTube Creator Academy" där jag nu plöjer igenom kurs efter kurs. Jag har förvisso 330 högskolepoäng, men jag känner att min kommande examen på YouTube Creator Academy ändå måste vara allra mest meriterande. Jag planerar att ha med det på mitt CV i framtiden.

En reflektion kring mitt, ahem, SKAPANDE

När jag ser mitt arbete på film sådär så slås jag av hur otroligt slarvig jag är när jag jobbar. Jag MÅSTE inte vara det, men jag har en tendens att vara väldigt otålig, och utelämna en del av det där viktiga petandet med detaljer som är viktiga för ett bra resultat. Jag blir också stressad av att kameran är på (som att det inte bara är att snabba upp eller klippa bort allt långsamt grejande!) vilket gör att det är ÄNNU mer slarvigt när det är som viktigast att det blir bra. Detta leder till att man i videon ser skapandet av en lite småskev blomma med typ fyrkantiga kronblad.

Jag planerar heller inte i förväg speciellt mycket, utan hittar liksom på grejer lite eftersom. Prickar i kronbladen? Ja, varför inte? Färger till blommans mitt? Tja, det hade ju blivit 1000 gånger snyggare om jag hade inverterat färgerna, men det kom jag på när blomman var reducerad och jag hade gått och lagt mig. Så kan det gå. Något att arbeta med, helt klart.

Inköpsställen för olika prylar står i eftertexterna, och länkar finns i beskrivningen.

Fahrenheit 451, eller En oväntad haul

Hej! Hur har ni det? Gjort något spännande på sistone? Själv har jag, som jag nämnde tidigare, ägnat mig åt att få en tand rotfylld. Det började för några veckor sedan med en trasig lagning som jag haft i evighet men som nu gjorde mer och mer ont (hint: trasiga lagningar gör inte ont), så till slut gick jag till min lokala tandläkare på en akuttid. Jag trodde att det skulle vara en kort historia, bara kladda på lite mer lagning och så hem igen några hundringar fattigare.

Så blev det inte. Min tand var helt förstörd, och att jag hade ont berodde på att pulpan var inflammerad och hade ett övertryck inuti som en skakad colaflaska. Min snälla tandläkare höll på i två och en halv timme för att öppna upp och rensa, och igår kom jag tillbaka för själva rotfyllningen. Den gick lite enklare, men ja, roligt är det ju inte.

När jag skulle betala lade jag märke till att det låg en trasig halsbandsdel på hans skrivbord, vilket inte kändes så tandläkarigt. Han förklarade att det var en av hans tre döttrars trasiga grejer som han tagit med till jobbet för att "någon kanske kan göra något med det". Själv hade han ingen aning om vad man kunde ta sig till med dem, men "någon kanske vet? Du kanske vill ha dem?"

Det ville jag förstås. Han blev väldigt glad, och undrade om jag ville ha några fler saker som döttrarna förkastat och som han inte hade hjärta att göra sig av med? Jag tackade glatt ja, och såg framför mig ett par, tre trasiga grejer att repurposea (ja, det är ett ord nu). Han kom ut med två JÄTTESTORA påsar med grejer - blandade glaspärlor, träpärlor, kedjor, trägrejer och massor med annat. Bilden visar en bråkdel av allt jag fick med!

Vilken skatt!

Vad ska jag med allt det där till då? Ja, en del kan ju användas som det är, som mellandelar i halsband eller så, men det finns annat man kan hitta på också. Därför tänkte jag passa på att ta upp ett tema som jag gått och fnulat på en tid. I give you:

Saker som inte spontanantänder i 110 grader Celsius

 Jag använder som bekant Fimo, som ska gräddas i 110 grader. Andra leror har andra temperaturer. Premo bakas i 130 grader (vilket Fimo också tål, även om man ska vara försiktig med vitt och transparent som lätt bränns vid) medan Kato Polyclay, den hårdaste leran på marknaden, ska gräddas i mellan 135 och 165 grader.

När man gräddar sin lera kan man av olika anledningar vilja låta andra saker åka med i ugnen. Jag tänkte gå igenom några av de material som man utan problem kan grädda tillsammans med polymerlera.

Papper

Har ni läst Fahrenheit 451? Det är en sådan där klassiker som många hört namnet på men inte alla läst (eller så läste man den i skolan för att man var tvungen och har glömt den för länge sedan). Jag tycker att den är jättebra. Den är skriven 1953 av Ray Bradbury och varför skriver hon om böcker igen det skulle ju handla om lera först Kiva och sedan rotfyllning och nu BÖCKER hon lovade ju för sjutton och är en framtidsdystopi där böcker är förbjudna.

Huvudpersonen är brandman, och han och hans kollegor har som enda uppgift att hitta hus där det finns förbjudna böcker och helt enkelt bränna upp både böckerna och bostaden. Titeln kommer från den temperatur då papper spontanantänder, vilket motsvarar ungefär 233 grader Celsius.

Både papper och glödlampor, på väg in i ugnen

I praktiken skiljer sig spontanantändningstemperaturen lite, mellan 218 och 246 grader Celsius, men som ni ser är dessa temperaturer långt över de man använder till polymerlera SE DET HANDLADE FAKTISKT OM LERA TILL SLUT SÅ DET SÅ och man kan därför utan problem ha med papper i ugnen när man gräddar sin lera.

Varför vill man ha med papper då? Det finns lite olika användningsområden för papper när man håller på med lera. En bunt papper under leran kan skydda mot de undre värmeelementen i ugnen så att leran inte bränns vid.

Att ha leran liggande på papper ger en lite snyggare och slätare undersida på leran än om den ligger på till exempel glas eller keramik. Ett veckat papper kan hålla pärlor på plats så att de inte rullar runt när man ska flytta dem till ugnen.

Man kan också göra stommar i papier mache eller hårdare papper och sedan klä det med lera för att göra ihåliga strukturer i lera.  Tänk bara på att papier mache innehåller kemikalier som kan avges i värme. Man kan använda stommar i papper eller papier mache som man efter gräddning löser upp i vatten och voila! Bara polymerlera kvar.

Glas

 

Glödlampor i glas är perfekta till att göra rundade former i leran och kan utan problem gräddas i ugn - se bilden ovan. Glas är en perfekt yta att arbeta med leran på, eftersom man kan grädda den direkt på underlaget. Mycket bra för tunna eller små arbeten som inte går att flytta så lätt.

Man kan också dekorera vaser eller dricksglas med lera! Den fäster dock inte speciellt bra, så antingen får man se till att leran helt omger föremålet, eller fästa det med lim i efterhand.

Trä

Träask med akrylfärg och lera. Bild från
Pinterest/MandarinMoon.

Trä fungerar också fint att ha i ugnen, och man kan använda träpärlor och klä dem med lera för att enkelt få flera pärlor med perfekt form och storlek. Se dock upp med impregnerat trä som kan avge gaser i ugnen. Träpärlor brukar vara billiga, och komma i flera trevliga former som bara tigger om att bli pimpade med lera.

Ska du klä större föremål som askar eller liknande så kan de böja sig i ugnen - det kan ibland vara en god idé att baka leran separat och limma efteråt, men det är inte farligt att testa att baka den direkt på träet. Det finns massor med trägrejer att använda i de stora hobbygiganterna Slöjd-Detaljer och Panduros butiker.

Majsstärkelse/bakpulver/potatismjöl/bikarbonat

Bild från bloggen BlueBottleTree

Alla ovanstående kan användas till exempel som släppmedel för att leran inte ska fastna när man använder stämplar eller andra texturverktyg, men de kan också användas som underlag för till exempel pärlor av lera.

Fördelen med detta är att de håller föremålet på plats så att den inte rullar runt, och den gör att den inte får en blank fläck på sidan som legat nedåt (precis som med papper). Om ugnen har ett synligt glödande värmeelement kan det göra att leran bränns vid - man kan då skydda den genom att bädda ner den helt i pulver.

Majsstärkelse kan sköljas av efteråt (ofta behövs det en skrubbning med tandborste också), precis som bakpulver och bikarbonat. Potatismjölet kan bli kladdigt, och är mindre bra av den anledningen. Men man kan ta vad man har helt enkelt!

Glaserad keramik/marmor

Båda är perfekta underlag för att arbeta med leran, precis som glas. Marmor kan dock bli missfärgat av leran eftersom ytan är porös. Använd inte samma marmorskärbräda som du lagar mat på!

Metall

Det här är ju möjligen missvisande, eftersom det finns många metaller med olika smältpunkter. Så för att förtydliga: stoppa inte in kvicksilver, natrium, kalium eller cesium tillsammans med leran.

Metall kan man vilja använda med lera av flera anledningar men det absolut vanligaste användningsområdet är nog att man har en metallpinne att trä upp lerpärlor på. Denna pinne kan man till exempel göra genom att knipsa av den raka delen från en trådgalge (innan man gör det måste man kemtvätta kläder, eftersom det är det enda sättet att införskaffa en trådgalge).

Pinnen kan man staga upp med två torn av skrotlera, som sedan kan återanvändas hur många gånger som helst.

Flera material?

Det finns fler grejer man kan använda tillsammans med lera, men det här är de jag kommer på nu. Jag tyckte att det var jätteläskigt att använda papper i ugnen första gången, men det börjar verkligen inte brinna, jag lovar. Fahrenheit 451, kom ihåg det.

Har ni fler tips på vad man kan använda tillsammans med leran och som tål att köras i ugn? Kommentera gärna, eller skriv på Facebook!

Nu ska jag och min visdomstand ta lite Pronaxen.

Inte lera, but still very important

Idag tänkte jag ta en paus från lerandet (eller ja, bloggandet om det åtminstone, jag håller på för fullt med färgövningar!) och skriva lite om Kiva. Har ni hört talas om Kiva? Nej?
Om ni endast vill läsa om polymerlera (en inte oresonabel inställning om man följer en blogg som handlar om polymerlera) så kan du skippa det här inlägget och vänta på nästa. Annars är det bara att fortsätta läsa så ska jag berätta vad Kiva är för något.

Kiva är min favorit när det gäller att placera pengar till välgörenhet. Det är en organisation som arrangerar mikrolån till människor som annars inte skulle ha tillgång till kapital. Personer som behöver låna utan säkerhet, människor i fattiga områden eller konfliktzoner.

Lånen kan ges för att stimulera affärsverksamhet (vilket är vanligast), men det finns också lån till personliga utgifter. Pengarna man stoppar in i Kiva går till de lån man väljer själv, och det är helt transparent hur mycket som går till låntagaren och vad som går till Kiva (det väljer man dessutom själv).

Mina lån

Exempel: jag har idag lånat ut 25 dollar till Rosmary från Bolivia, som behöver ett lån för att köpa mer reagensvätskor till sitt laboratorium. Jag har tidigare lånat ut till Abdusator i Tajikistan som behövde lånet för att expandera sin tandläkarklinik, till Julienne i Rwanda som behövde pengar för att anställa arbetare att skörda majs i hennes odlingar, till Susan som säljer fisk i Liberia, till Ramatou i Mali som säljer kryddiga såser, och till många fler.

Lånen arrangeras oftast i samarbete med en lokal partner i respektive land, men det finns ingen garanti att lånen blir återbetalda. De flesta blir dock faktiskt det! Man får ett mejl varje gång någon har betalat tillbaka pengar, och när man kommit upp i 25 dollar kan man låna ut pengarna igen.

Varför just Kiva?

Jag gillar att låna ut via Kiva eftersom man är så involverad i precis var pengarna hamnar. Ger man till rena välgörenhetsorganisationer (vilket ABSOLUT INTE ÄR FEL, det är inte det jag försöker få fram) så är det lätt att känna att ens pengar inte kan göra någon konkret nytta, det mesta försvinner väl i omkostnader och administration... men med Kiva kan man se på riktigt att det gör nytta, och man får ibland uppdateringar om hur det har gått för de man lånat ut till.

Jag tycker också att det känns bra att mina pengar kan stimulera ekonomisk tillväxt snarare än att bara ges som ren välgörenhet. Detta beror inte bara på att jag är ett högerspöke.. eller jo, det gör väl det. Jag tror fullt och fast på att en god ekonomisk utveckling leder till inte bara välstånd rent materiellt, utan också en gynnsam demografisk transition (det betyder helt enkelt att folk slutar ha åtta barn för att öka chansen att någon av dem överlever till vuxen ålder) och ett förbättrat miljötänk. Man ser ofta en negativ effekt på miljön i början av ett lands ekonomiska tillväxt, men efter ett tag vänder den utvecklingen och man börjar ta hänsyn till miljön på ett annat sätt. På Kiva finns även möjligheten att ge så kallade "gröna lån".

Disclaimer, eller åtminstone en brist på sådan

Jag är inte sponsrad av Kiva, jag har ingen ekonomisk dealing med dem utöver de lån jag ger, och jag får ingen form av bonus eller annat för att skriva om dem. In fact - de har ingen aning om att jag existerar. Jag tycker bara att det är ett så bra koncept, som inte alla känner till, och jag vill bara ta tillfället i akt att sprida ordet.

Nästa inlägg handlar förmodligen om lera.

Nu jävlar

Tjoho! Nu blir det Youtubedebut! Kom för de höga förväntningarna, stanna för de hastigt förbiskymtande glimtarna av min urringning. Och tryck like, det är tydligen viktigt om jag ska bli ett megastort Youtubefenomen. Och det vill jag ju bli.


Videon handlar om den grundläggande tekniken Skinner blend, som är viktig att kunna när man håller på med polymerlera. Jätteviktigt. Titta nu på videon.

Den handlar också om halsbandet här till höger. Eftersom det är gjort med Skinner blend. TITTA NU DÅ!

Det är ju helt barockt

Ohoj! Nu har jag köpt saker igen. Den här gången på Slöjd-Detaljer, dit jag egentligen bara gick för att stocka upp med vit Fimo Professional, men som vanligt slank det mer ett par andra saker i korgen. Eftersom har en del andra spännande utgifter framför mig den här månaden (en rotfyllning) så blev det just bara en enda grej till - I'm nothing if not måttfull och balanserad.

Så vad köpte jag då? Jo, en Fimo mönstermatta med mönstret "Baroque". Jag har inte sett dem på Slöjd-Detaljer förut, men de har säkert legat där och gömt sig i ett mörkt hörn även tidigare. Det fanns ett par andra mönster av samma märke, men det finns ett betydligt större utbud i Hobbyrians webbutik under kategorin Verktyg/Stämplar och Textur.

Mönstret är väldigt fint, och man kan använda båda sidorna av mönstermattan för en upphöjd respektive nedsänkt effekt.

Upphöjd effekt - perfekt att dekorera med mica. Tyvärr
den sida som har kvarvarande klisterrester

Det som var mest barockt med mönstermattan var dock att den jättestora etiketten på framsidan som satt tvärs över mönstret var fastsatt med ett lim som BARA INTE GICK ATT FÅ BORT SATANS HELVETE.

Jag drog bort etiketten försiktigt. Hälften satt kvar. Jag tog bort även denna del. Kvar blev vita pappersrester. Jag pillade bort dessa med naglarna. Kvar blev kladdiga limrester. Jag tvättade med nagellacksremover. Fortfarande kladdigt. Jag tvättade med ren aceton. Fortfarande kladdigt. Om NASA är osäkra på vilket material de ska ha i limfogarna på sin nästa rymdfärja så kan de vända sig till Fimo Staedtler för tips.

Det är förstås inte på grund av något speciellt känsligt sinne för estetik som jag vill ha bort limresterna. Leran fastnar! Resten av mattan går att använda helt utan släppmedel, men delen med limresterna måste jag preparera med liberala mängder majsmjöl för att inte leran ska fastna. Det är såklart inte hela världen MEN ÄNDÅ. Så onödigt.

Nedsänkt effekt

Förutom denna mycket störiga detalj så är jag väldigt nöjd med min mönstermatta. Den har samma bredd som Fimos pastamaskin vilket gör det enkelt att köra den tillsammans med lerark i maskinen för ett ordentligt mönsteravtryck (här hade det varit extra trevligt om inte leran fastnade i limhelvetesresterna). Båda sidor ger ett fint och detaljrikt mönster. Ska man dekorera med glimmer (mica) så är nog sidan som ger upphöjd effekt att föredra.

Jag har inte testat att använda resin, men jag kan tänka mig att det är ett användningsområde för sidan som ger nedsänkt effekt. Jag har funderat mycket på resin på sistone. Som man ju gör. Det jag funderar mest på, förutom vilka märken som kan vara bra, är om det är värt besväret att köpa UV-härdande resin och en liten UV-maskin, samma princip som till vissa typer av gelbaserade nagellack. Jag kommer förstås meddela mitt beslut här, i Platta Saker Daily News.

Så, sammanfattningsvis, mycket trevlig mönstermatta som dessutom är otroligt billig, men med ett envist klister efter etiketten som förtar en del av den initiala glädjen. And I am all about den initiala glädjen.

För övrigt är det här varma vädret en seriös glädjedödare för mig som nybliven polymerist. Allt är mjukt och smetigt och kladdigt (that's what she said!) och det är fingeravtryck på precis allting. Kanske läge att ta itu med färgövningar från en bok som snart kommer recenseras här i Platta Saker Tycker Till?

Recension - The Art of Polymer Clay Millefiori Techniques

Hej! Nu börjar det bli alldeles för längesedan jag skrev något. Förutom att jag har roat mig med en akut och smärtsam rotbehandling av mina tydligen genomruttna tänder och lite annat spännande så försöker jag bygga ihop en video, vilket är lite av en utmaning för någon som aldrig gjort det förut. Så försök hålla era förväntningar inför min stundande Youtube-debut på rimliga nivåer är ni snälla.

Men innan jag gör min entré som internationellt Youtubefenomen så tänkte jag att jag skulle skriva lite om en bok jag precis läst. The Art of Polymer Clay Millefiori Techniques är skriven av Donna Kato som är en mycket känd polymerkonstnär.

Millefioriteknik är från början en teknik som används av glaskonstnärer, men samma teknik kan användas för polymerlera. Det innebär helt enkelt att man gör genomgående mönster i leran, vilket jag har skrivit om tidigare. 

Boken börjar med att gå igenom grunder kring polymerlera, som redskap, hantering, förvaring, conditioning och så vidare. Den går därefter vidare till de grundläggande former som man använder för att bygga upp millefioristavar, som jellyrolls, randiga stavar med mera. För varje sektion finns det olika projekt man kan följa, samt inspirationsbilder från hennes egna och andra alster där de olika teknikerna används.

Tvära kast

Boken gör i mitt tycke ett ganska tvärt hopp från mycket grundläggande tekniker, via mer komplexa mönster som blommor och... fler blommor, till ansiktsstavar, vilket är betydligt mer komplext. Jag hade väldigt gärna sett fler mellansvåra projekt - även om de flesta projekt verkar vara roliga och jag gärna ger mig på och testar dem så tycker jag inte att min kunskap kring millefiori riktigt har tagit något större kliv framåt.

But who's counting?

Kanske är problemet att boken inte riktigt vet vad den har tänkt sig för läsare. Är det fullständiga nybörjare den vänder sig till? De har säkert nytta av sektionen om grunderna kring polymerlera men lär bli förvirrade över beskrivningar som "as if you were making a tube bead" som dyker upp redan i allra första projektet.
En rutinerad polymerist (polymeratör? polymerator?) vet förstås hur man gör tube beads, men om boken är tänkt att rikta sig enbart till de som redan har kommit en bit på väg så känns de onödigt att dedikera en femtedel av boken till det mest grundläggande (då har jag inte ens räknat med sektionen om hur man gör Skinner blends) - dessa sidor hade istället gärna fått innehålla ett par till projekt på medelsvår nivå!

Just Read The Instructions

Överlag hade boken haft stor nytta av lite vänlig men bestämd editering. Beskrivningarna är ofta långa, röriga, innehåller felaktiga sidreferenser, opedagogiska bilder (om projektbeskrivningen hänvisar till "green clay" så blir det väldigt virrigt om leran på bilden är gul), temperaturangivelser enbart i Fahrenheit, långa klumpiga textavsnitt och instruktioner som går emot sedvanliga rutiner kring polymerlera utan att lämna någon förklaring.

Fantastiska fjädrar

(Till exempel så ska man i flera projekt bränna leran i 30 minuter, lägga till mer lera och sedan köra i 15 minuter, därefter ska det vara klart. Vanligt är att man gör tvärtom, eller kör i 30 + 30 minuter - det jag har fått lära mig är att man ska säkerställa att all lera varit i ugnen i minst 30 minuter. Varför man ska göra annorlunda förklaras inte. )

Sammantaget

Jag är mest entusiastisk kring att testa att göra fjäderstavar, men också en hel del av de andra projekten. Boken är rikligt fylld med inspirerande projekt och matnyttiga tekniker, men jag hade dock gärna sett lite mer teknisk information kring hur man gör större, mer komplexa stavar. Om någon känner till andra böcker som jag borde läsa så hojta till i kommentarerna eller på Facebook!

Hon kom som ett yrväder...

.... en junidag kring lunch och hade en rosa väska med Totorohänge i släptåg.

Jag pratar förstås om min fantastiska åttaochetthalvtåriga brorsdotter Robin som har hälsat på mig i helgen! Hon reste hit från andra sidan Sverige i sällskap med sin farfar/min pappa för att hälsa på och klappa på vår ganska nya bebis.

Vi ses inte så speciellt ofta, och när vi gör det brukar det vara kalas eller åtminstone en massa saker planerade, så jag var lite osäker på hur vi skulle spendera helgen. Jag ringde upp hennes far/min lillebror i förväg och undrade lite försiktigt om han trodde att hon skulle tycka att det var kul att pyssla med lera? Jag ville ju inte tvinga henne att artighetspyssla för att inte göra sin faster ledsen, men han menade att jo, Robin gillar att pyssla så det blir nog bra.

En ny adept

Hon hade inte hört talas om Fimolera så vi körde en liten introduktion. Jag hade tänkt att vi skulle hinna med att göra lite mica shift tillsammans och kanske inte så mycket mer. Efter att ha förhört mig om aktuella favoritfärger så beslutade vi gemensamt att vi skulle använda lila. En ganska ljus lila skulle det vara, och vi fick till en riktigt fin nyans genom att blanda röd metallic, blå metallic, pärlemor och en gnutta vitt. Vi tryckte fast mönstermattan tillsammans och så gjorde jag det man gör vid mica shift och som jag ska återkomma till så fort jag får till mitt planerade inlägg om mica.

Hon fick rota fritt ur min låda med "skatter" och valde ut ett hänge att fästa leran i samt en liten älva att ha till. Efter gräddning, putsning och polering blev det nog något av det snyggaste jag gjort!

Men sedan tog det fart! Hon verkligen ÄLSKADE att köra lera i pastamaskinen, och fick formligen slitas ifrån den vid middag och läggdags. Jag visade olika tekniker och material, som Skinner blend, mönstermattor, utstickare, stämplar och mica. Hon experimenterade hejvilt med färger, blandningar, former, strukturer och effekter. Här följer en greatest hits från den gångna helgen:

Mica shift med utvald färg, ram och berlock

ÖV: mönstermatta + mica ÖH friskulpterad figur
NV: stege av ovaler NH: örhängen

Mitten: friskulpterat hänge Medsols från vänster: 1 mönster + mica, 2 skål för småsaker,
3 taco som blev glass som blev taco igen, 4 geometriskt hänge

Samtliga mönstermatta + mica, min favorit är "ägget" nedtill vänster som
är en fantastisk färgkombination

ÖV: mönstermatta på marmorerad lera, HÖ: änglavingar
NV: marmorerad lera med struktur från Barbiekam, yteffekter av mica
i olika nyanser, blandade utstansade former.

Visst är det fina grejer? Jag tycker att det känns så befriande att bryta mitt eget försiktiga experimenterade (som aldrig sker med mindre än att jag först tittar på sjuttioelva tutorials på youtube och sedan läser tre böcker om tekniken) med denna lustfyllda frimodighet! Hon skapade, och skapade, och skapade! Hon fick idéer, hon blandade färger, hon testade glatt varje ny grej jag visade och hon tröstade mig varje gång jag tyckte att attans, nu gick det där sönder eller nu blev det där kasst. "Det gör ingenting för MIG, JAG tycker att det är jättefint!"

Söndag morgon tassade jag försiktigt upp strax före sju med pigg och vaken bebis i famnen. Maken och dottern sov fortfarande, min pappa sov som en stock på vardagsrumssoffan och det var alldeles tyst i lägenheten. Men i rummet där Robin skulle sova stod sängen tom. Jag kikade in i arbets-/hobbyrummet och mycket riktigt, där stod hon och vevade på pastamaskinen och skapade för fullt.

"Men när vaknade du då Robin?"
"Jag vet inte riktigt!"

En ny och mycket hängiven polymerleranhängare verkar ha sett dagens ljus.

För att sammanfatta: jag tycker att min brorsdotter Robin är dunderkul att hänga med. Hon har lovat att hälsa på snart igen, och jag har lovat att vi då ska pyssla med lera precis hela tiden. Det är ett löfte jag gärna avger!

Jag är en tandborste, tandborste, här kommer jag

... och efter att ha läst titeln har nu samtliga småbarnsföräldrar tandborstlåten på repeat i huvudet. Varsågoda!

Färdigslipad med ny metod, och polerad med Dremel

Jag har blivit upplyst om att det finns ännu bättre sätt att automatisera slipningen på än metoden med Dremel som jag skrivit om tidigare. I polymerforumet för Skandinaver på Facebook (där jag varmt rekommenderar att du går med om du gillar polymerlera) dök frågan upp om hur folk går till väga med slipning och polering, och Eva Eriksen från Danmark berättade att hon en gång i tiden uppfann en slipmaskin baserad på en eltandborste. Beskrivningen finns här (på engelska), och jag ser ingen egentlig mening med att upprepa den här i bloggen - om ni absolut vill se det göras sämre och slarvigare kan ni väl höra av er i kommentarsfältet. Spana gärna in Evas hemsida, där finns en imponerande samling med länkar till tutorials för olika polymertekniker.

Kan själv?

Efter att ha läst om uppfinningen var jag så uppspelt och otålig att jag riskerade att väcka hela familjen genom att rota igenom badrumsskåpet på jakt efter tandborsthuvuden strax efter midnatt inatt. Både min man och jag har varsin eltandborste av samma märke fast olika modeller, men jag använder väldigt sällan min. As luck would have it så skrapade jag ihop precis 6 stycken huvuden, samma som antalet grovlekar jag har av sandpapper. Gud vilken konstig mening det där blev. Men jag ser inget sätt att reparera den.

När jag säger "skrapa ihop" så innebär det att jag även plundrade 3 stycken tandborsthuvuden från min man. Han vet inte om det, så det här är ett test för att se om han verkligen läser min blogg. JAG SKA KÖPA NYA ÅT DIG ÄLSKLING, JAG LOVAR!

Kan själv!

När man är bebisförälder så förändras tidsuppfattningen en del. Jag kan därför inte säga hur lång tid det tar att skapa en egen tandborstslipmaskin i traditionella tidsenheter som sekunder och minuter.

Istället mäter jag tiden i det antal bebistupplurar som krävs för att få något gjort. I det här fallet tog det blygsamma en enda bebistupplur att både montera ihop slipmaskinen och testköra den med en cabochon (tror jag att det heter) som jag gjorde igår. Det är den ni ser i början av inlägget och den är gjort med metoden mica shift som jag tänker skriva mer om framöver.

Slutomdömet

Det här är cabochonen från början
av inlägget före slipning.

Tandborstslipen har många fördelar jämfört med både handslipning och slipning med Dremel. Det går snabbt och enkelt, men inte så snabbt som med Dremeln, så man riskerar inte slipmärken vid slipning med grövre papper. Det skvätter mindre. Det behövs ingen sladd.

Man kan fortfarande använda tandborsten till tänderna - det är bara att byta tandborsthuvud till ett som inte är fullt med smältlim och slippapper.

Slippappret räcker längre, så även om det är ganska enkelt att bara dra av pappret och byta till nytt (jag har redan testat eftersom jag råkade få smältlim på ett av dem efter montering) så behöver man inte göra det speciellt ofta jämfört med Dremeln, och faktiskt också jämfört med handslipning tror jag. För att verkligen få slippappret att räcka länge är det viktigt att doppa i vatten ofta medan man slipar för att få bort polymerpartiklar från pappret.


Jag är väldigt nöjd med min nya slipmaskin, och den kommer väl till pass i helgen då min brorsdotter kommer på besök och skall pyssla med mig hela helgen (det vet hon inte om ännu).

It could be that the purpose of your life is only to serve as a warning to others.

Det finns olika sätt att lära sig saker. Det finns de som läser manualen från början till slut, medan andra ger sig direkt in i praktiken och försöker förstå efter hand. Man pratar om visuell inlärningsstil, auditiv stil, kinestetisk, konkret, abstrakt och så vidare.

Men det ALLRA bästa sättet att lära sig något är genom andras misstag.

Därför tänkte jag nu rättfärdiga min plats här på jorden genom att utgöra ett varnande exempel.

Men vad hände då

Ni som följer mig på Instagram eller Facebook (länk till höger) har kanske sett att jag håller på med ett halsband. Från början tänkte jag att det skulle höra till mitt Bubble Bobble-hänge, men det har liksom fått ett eget liv längs vägen och jag tycker inte längre att det passar till hänget. Efter att ha funderat längre och väl planerade jag därför att göra ett nytt hänge i färger som matchar halsbandet. Det var ganska okomplicerat, bara ett par enkla utstansade former som jag tänkt sätta ihop, och som en eftertanke även fyra små runda pärlor.

Misstaget

Jag hade alla grejerna på en glasskiva som jag använder som arbetsunderlag - praktiskt när man ska stansa ut former eftersom man kan köra hela skivan i ugnen, man behöver då inte lyfta upp grejerna vilket annars nästan oundvikligen gör att de deformeras lite - så jag placerade dem i en ugnsform för enkel förflyttning, placerade en folieform över som skydd mot värmeelementet i ugnen, och ställde in dem i ugnen.

När jag slog på ugnen reflekterade jag inte över att det var märkligt att den redan var inställd på 110 grader. Jag mindes inte riktigt vad vi gjort med ugnen senast, men antog att min make hade ägnat sig åt sin favoritmatlagning som är att köra kött i ugnen jättelänge på låg temperatur. Så jag tänkte bara att jaha, redan rätt inställd, jättebra, nemas problemas, åååååh skjuts in i ugnen.

Hoppsan

Maken funderade efter en stund om det var något som luktade bränt, och slog på köksfläkten. Jag tänkte mest att ja, det ligger väl en uråldrig bit ost eller något i botten av ugnen som luktar lite. Tips: om det luktar bränt medan ni gräddar leran - kolla ugnen.

När klockan pep att det gått 30 minuter så öppnade jag ugnen och möttes av ett rökmoln. Först då insåg jag att ugnen var inställd inte på 110 utan på BLOODY TVÅHUNDRATIO grader.

Brandlarmet slog igång direkt, vilket förstås är mycket förtroendeingivande inför en eventuell framtida brand, men framförallt väldigt irriterande just i ögonblicket. Som alltid när man är stressad så blir allt väldigt krångligt, och jag letade i vild panik efter en pall för att komma åt avstängningsknappen på larmet. Efter att till slut ha lyckats klev jag ner, för att nästan genast behöva kliva upp för att stänga av det IGEN.

Efter att ha väntat ut brandlarmet en stund, samt öppnat alla fönster, så lyfte jag till slut på folieformen för att beskåda mina fina halsbandsdelar som nu förvandlats till ett avsnitt av "Gissa Bajset - Uruk-Hai Edition".

Fy fan.

Som ni ser på bilden är det en stor cirkel, som utgörs av Fimo Effect Gemstone Rose Quartz, och en oval del som är en blandning av Fimo Effect transparent, Fimo Effect Mother-of-Pearl samt en liten gnutta grönt. De stora klumparna är skrotlera som jag använder för att hålla uppe nål eller pinne som pärlor är uppträdda på. De brunröda stalaktiterna som hänger mellan dem är mina fina rosa pärlor.

Detaljstudie i klanteri

För att ni verkligen ska få frossa i resultatet av mitt fuckuppery så tänkte jag helt enkelt visa lite närbilder på eländet.

Kanske att man kan låtsas att det är hamrat brons som bara
luktar lite illa?

Uruk-haiernas unika diet av alver och hober syns tydligt
i spillningens konsistens.

Alien 5: Återkomsten

Här har vi en unik detaljstudie av orch-genitalier. Manlig
till vänster, kvinnlig till höger.

Men det HÄR borde man kunna göra ett par smaklösa örhängen
av, eller? Det finns ett perfekt hål längst upp på båda.

Slutsats

Det finns väl inte så mycket mer att säga än följande: KOLLA ALLTID ATT UGNEN STÅR PÅ RÄTT TEMPERATUR! och möjligen även: OM DET LUKTAR BRÄNT, KOLLA UGNEN!

Jag återkommer med halsbandets vidare liv och öde när jag hämtat mig från det här nederlaget.

And now for something completely different

Nu tänker jag skriva om något annat igen! Eftersom jag är så oerhört begåvad så är jag förstås intresserad av vetenskap. Jag skyr pseudovetenskap, alternativmedicin och flum, och även om jag tycker att det är tradigt att läsa vetenskapliga artiklar så har jag någorlunda koll på hur man bedömer evidens. Jag har dessutom alldeles nyss gått en kurs i vetenskapsmetodik.

Så när det dök upp en för mänskligheten livsviktig fråga på föreningen Vetenskap och Folkbildnings facebooksida  och ingen verkade ta sig an att empiriskt kontrollera denna så tyckte jag att tiden var mogen för ett experiment. Resultatet läser ni här i The Science Journal of Platta Saker om ni bara bläddrar vidare.

Frågan? Jo, det är den uråldriga frågan som filosofer, vetenskapsmän och lärde män brottats med i århundraden: blir ölen kallare i frysen om man lindar in den i blött papper först?

Kan dryck kylas ner snabbare i frysen om den först omges av ett lager blött papper?

Författare: Insane Second Mate

Inledning

Som nämns i inledande stycke så har frågan väckts om huruvida dryck kan kylas snabbare i frysen om den omges av ett lager blött hushållspapper. Detta anges som ett "life hack" på ett flertal sidor på det världsomspännande datornätverket Internet. När frågan nu återigen väcktes bedömdes tiden vara mogen för en empirisk testning. Syftet med detta experiment var således att avgöra om påståendet stämde samt att erhålla ära och ryktbarhet.

Etisk analys

Drycken som användes i experimentet samlades i en större behållare för senare konsumtion, då det bedömdes som gravt oetiskt att vaska den efter utförd mätning. I övrigt torde experimentet inte ha någon etisk problematik.

Materiel

Figur 1 Materiel

För experimentet användes fem rumstempererade 33 cl aluminiumburkar med Coca Cola Zero, fem rumstempererade 33 cl glasflaskor med Sol mellanöl, en stektermometer, två likadana plastburkar, en större melaminskål för blötande av papper, 4x4 rutor av Icas hushållspapper samt en kökstimer. Uppställningen av materiel finns uppvisad i figur 1. Som synes har plastburkarna olika grön nyans, men detta bedöms ej ha någon praktisk relevans för experimentet.

Metod

Termometern kontrollerades genom att placeras under tungan på utföraren, och visade då 36 grader vilket bedömdes som tillräckligt adekvat för studiens ändamål.

Figur 2 Baseline

Alla burkar och flaskor höll samma temperatur initialt, eftersom de förvarats under en längre tid i rumstemperatur under samma förhållanden (= samma rum). En flaska och en burk öppnades och temperaturen mättes. Denna temperatur sattes som baseline, och övriga burkar och flaskor förutsättes under dessa betingelser hålla exakt samma temperatur som de uppmätta behållarna.

Två burkar och två flaskor lindades på samma sätt med exakt likadana mängder blött hushållspapper. För att papprets temperatur inte skulle påverka utfallet doppades det i en bunke med vatten snarare än under kranen vilket annars skulle kunna ha gett temperaturfluktuationer. Pappret var delat i enheter om 2 rutor, och vreds ut med endast en kramning av handen, vilket anbringades med ungefär samma styrka.

De papperslindade flaskorna samt de "nakna" flaskorna placerades i frysen, liggande. Den liggande positionen var nödvändig då de inte fick plats stående, och det är också det sätt dryck vanligen placeras i ett frysskåp.

Figur 3 Lindade flaskor

Efter 15 minuter togs en papperslindad flaska och en naken flaska ut och innehållet hälldes ut i plastbunkarna, varefter temperaturen uppmättes. Att temperaturen inte mättes direkt i behållaren syftade till att få en mer exakt mätning utan påverkan från eventuella temperaturgradienter inne i behållaren.

Samma procedur upprepades därefter för en papperslindad respektive en naken burk.

Efter ytterligare 45 minuter upprepades ovanstående, och därefter avslutades experimentet.

Resultat

Efter 15 minuter var temperaturen samma i de båda flaskorna (21 grader), samt i de två burkarna (20 grader). Efter 45 minuter var temperaturen samma i de båda flaskorna (9 grader) men skilde sig åt med två temperaturenheter i de två burkarna: 14 grader i den papperslindade burken samt 12 grader i den nakna burken.

Figur 4 Graf över temperaturminskning ("flaska papper" syns ej då den är
identisk med "flaska naken")

Diskussion

Studiens resultat visar att en lindning med blött papper i väldigt liten grad påverkar nedkylningen, men i den mån någon skillnad kan uppmätas så tenderar den alltså att vara en försämring av den nedkylande förmågan. En subjektiv observation var att de papperslindade burkarna respektive flaskorna kändes tydligt kallare för handen vid hantering jämfört med de nakna behållarna, vilket alltså inte reflekterade temperaturen på vätskan.

En svaghet i studien är att termometern ej visar temperatur med större noggrannhet än hela grader, och att den är avsedd att mäta betydligt högre temperaturer, vilket gör tillförlitligheten vid lägre temperaturer svår att bedöma. Den statistiska säkerheten är givetvis låg på grund av endast två datapunkter per mätning.

Sammanfattning

Studiens resultat pekar mot att det påstådda "life hack" i form av lindning med vått papper ej fungerar, utan snarare försämrar den kylande förmågan, om än i väldigt liten grad. För att bekräfta resultaten krävs fler mätningar samt noggrannare mätutrustning.

Värt att notera är att ölen i glasflaskor kyldes ner markant snabbare än läsken i aluminiumburkar. Om det beror på det blygsamma alkoholinnehållet, skillnaden i material eller skillnaden i form på behållarna får framtida experiment utvisa.

Nu ska jag dricka lite öl.

Keys, kitsch and Bubble Bobble

Platta saker!

Nu har jag gjort platta saker! Jag tänkte visa mina två senaste små projekt, som inte har så mycket att göra med de planer på projekt jag haft senaste tiden - detta är spontantgrejer som jag liksom bara satt mig ner och gjort helt utan vidare. Beviset på det kan ni se här i bilden till höger där man förutom platta saker av olika slag kan skymta en bit av mina pyjamasbyxor.

Nycklarna

Ser ni nycklarna?

Ni minns säkert att jag köpt en hög med jättefina saker som man kan göra smycken av (snöre!! ropar min man i bakgrunden). Min dotter har senaste dagarna hovrat runt kartongen där de fina sakerna ligger. När hon häromdagen började gräva runt i lådan antog jag att det bara var ett utslag av sedvanlig treåringshaverism, men upptäckte snart att hon faktiskt hade lite mer av en agenda än så. Ni förstår, det låg ju nycklar i lådan. Och hon älskar nycklar.

Inte lika mycket som hon älskar vatten, pungsparkar och att väcka sina föräldrar klockan tre på natten men pretty damn mycket ändå. Helst ska det vara såna där gammaldags nycklar med långt skaft, och jag misstänker att hon rangordnar våra bekanta efter hur sannolikt det är att träffa på fina nycklar i låsen hemma hos dem (sorry Kerstin och Per, men om inte ert nya hus också har fina nycklar i låsen så har ni halkat ner från förstaplatsen).

Så ja, det var ju uppenbart från det ögonblicket att de där två nycklarna var hennes egentligen. Men jag ville gärna ta chansen att pimpa dem lite ändå, så när hon inte såg på så plockade jag ut dem ur lådan och gömde dem på mitt skrivbord. Medan hon bistert vankade av och an runt lådan som nu plötsligt var helt tom på fina nycklar så fixade jag ihop lite pynt till dem.

Blomstavar

Jag har i tidigare inlägg visar exempel på två stavar (kan vi bestämma att vi kallar canes för stavar? Ok? Ok.) med blommor som jag gjort med hjälp av tutorials från youtube (den blå) och tidningen Polymer Café (den gula). De ser lite romantiska ut vilket jag tyckte skulle se fint ut med nycklarna.

Ogräddade

Första steget var att reducera dem till lagom storlek, och för det räckte det med en ganska liten bit av stavarna - ju mindre blommorna blir i diameter desto längre blir ju staven (SEXT!) och desto fler blommor blir det. Lagen om massans bevarande, eller nåt. Jag är inte ingenjör så vad vet jag. Längre fram i det här inlägget kan ni se hur jag använde utklippta delar av ett lock från en burk med Pringles för att hindra att mitten av ändarna liksom sugs in mot mitten, vilket gör att den stor del av staven inte går att använda. Ni ser också lite mer hur man gör för att reducera en stav. Så låt oss gå vidare.

Jag skar av så många blommor jag ville ha, placerade dem på ett tunt ark med transparent lera, lade ett ark med bakplåtspapper över (som skydd mot fingeravtryck och allmänt smetande) och strök över dem med ett bankkort för att släta ut ytan. I visa tutorials säger man att man ska använda ett "credit card", men en glädjande nyhet för er med dålig kreditvärdighet är alltså att ett vanligt Visakort går bra, förmodligen även Visa Electron.

Sedan stansade jag ut en rundel som passade nycklarna, och placerade dem i nycklarna. Voila! De gräddades i 30 minuter i 110 grader - viktigt med temperaturen eftersom det är transparent lera både i och under blommorna och den bränner lätt vid och blir brun.

Täckta med emaljeringspulver

Efter gräddning använde jag Efcolor transparent emaljeringspulver och min lilla Efcolor "ugn" för att få en glansig och fin yta.

Jag funderar dock på om det inte är värt att skaffa lite resin (en slags tjock helt genomskinlig plastmassa som man härdar genom att antingen blanda två komponenter eller belysa med UV-ljus som man gör med gelbaserat nagellack), eftersom det är svårt att få en fin slät yta med emaljeringspulvret. Men det blev helt ok ändå! Jag tycker dock att den gula ser lite ut som en blandning av maneter och stekta ägg, men nu har tillräckligt många sagt åt mig att de inte alls gör det så jag har väl fel. Som en efterhandslärdom så hade det nog varit finare att ha en vit bakgrund, eftersom de blir lite väl mörka när nyckelmetallen skiner igenom den transparenta leran. Eller vad säger ni?

Slutbetyget

Utförligt funktionstest

Så vad tyckte då huvudpersonen om sin nya present? Jo, när nycklarna hade svalnat och trätts upp på en bit vaxad bomullstråd så presenterades de för Hennes Majestät Treåringen för slutinspektion. Bifall!

Det är oklart om hon upplever blommorna som en kvalitetshöjare överhuvudtaget, men hon gillade att båda satt ihop tillsammans och att hon fick ha dem alldeles för sig själv. De är nu funktionstestade i dörrarna här hemma och även om de inte kan användas till att faktiskt låsa dörrarna så verkar det ändå inte som att det är själva poängen. Vad poängen egentligen är måste man nog vara tre år för att förstå.

Bubble bobble kitsch frenzy

Nästa projekt, som nog när jag tänker efter kom före nycklarna, var ett hänge med Bub från Bubble Bobble. Staven med Bub har jag visat i ett tidigare inlägg. Denna typ av stavar kallas "pixel canes" av naturliga skäl (för att de liksom är uppbyggda av pixlar) och de funkar bra till typ sprites från gamla datorspel, eller mindre pärlplattemönster.

Precis som med blommorna till nycklarna så började jag med att reducera staven. Jag lyckades ta bilder av i stort sett hela processen, så here goes:

Först skar jag av en lagom bit av staven.

Sedan måttade jag stavens storlek på ett
lock till en burk m Pringles.

Jag klippte ut två runda (typ) bitar.

Det syns inte så bra, men här är plastbitarna fastklämda
på ändarna (mot motivet) och jag har börjat klämma på
mitten för att minska stavens diameter.

Här är små Bub som jag skurit av staven när den
blev medelstor....

... och här är små mini-Bub från när staven
reducerats ytterligare.

Själva skapandet

Jag hade kvar nyansen jag blandat till som omger varje Bub, och som är en blandning av pearl (Fimo Effect Metallic Mother-of-pearl), transparent och en liten nypa grön Fimo Professional. Jag körde den i pastamaskinen till ett riktigt tunt ark, eftersom ramen jag tänkt ha den i var ganska grund. På detta ark lade jag ut en medelstor Bub omgiven av flera mini-Bub.

Precis som med blommorna till nycklarna använde jag sedan bakplåtspapper samt ett Visakort utan inbyggd kredit för att skapa en slät yta. Sedan stansade jag ut en rund bit, eftersom jag hade tänkt placera allt i en rund ram. Denna visade sig vara för liten och jag letade raskt upp den enda större ramen jag hade, som visade sig vara oval. Men som Teresa Salgado brukar säga - it's just clay! Det går att sträcka och deformera den hur man vill, och so what om mitten-Bub blev lite avlång, hmm?

(Det är många ord i det här inlägget som min stavningskontroll inte känns vid, och mitten-Bub är ett av dem.)

Så jag använde en oval form och sträckte ut cirkeln försiktigt genom att massera den med fingrarna med bakplåtspapper emellan. På köpet blev den lite tunnare vilket var bra eftersom den var för tjock trots att jag använt ett tunt ark med bakgrundslera. Det är svårt att skära bitarna från staven tunt - det underlättar om man lägger den i kylen en stund, men det är jag för otålig för. Om någon känner för att skicka en LC Slicer till mig så blir jag förstås tacksam, men tills dess harvar jag vidare med bakplåtspapper och Visakort.

För att öka på känslan av smakfull diskretion så plockade jag fram en ask med "kristaller" som är till för att strykas fast på kläder. Aha, värmeaktiverat lim! tänkte jag. Och mycket riktigt, jag tryckte på dem försiktigt och efter gräddning satt de fast riktigt bra.

Före gräddning

Även här använde jag Efcolor för att få en blank yta, men jag borde nog ha använt lack istället. Pulvret hamnade på kristallerna så att de blev lite rundade och mindre bling-blingiga. Lesson learned. Jag tycker ändå att det blev tillräckligt bra! Nu håller jag på med att göra en matchande halskedja att ha hänget i, men det är ett inlägg för en annan dag.

Efter gräddning - som synes inte så blanka stenar
som innan gräddningen.

Idéerna i skattkistan - en ny haul

Ja, jag vet att jag lovade att jag skulle skriva mer om lera. Men för att ha någon nytta av leran behöver man ibland andra grejer, för att förvandla dem till smycken till exempel. Snöre! som min man glatt utbrast när jag inledde med föregående för att försöka förklara varför jag släpat hem en hel kartong med krimskrams likt ett barn som samlat "bra pinnar" i skogen.

Så ja, jag har köpt saker igen. Den här gången är det en drös med blandade berlocker, ramar och sådant i färgerna "antikbrons" och "antik koppar," dvs inte en ädelmetall i sikte. Men de är SÅ FINA! Notera de Illuminati-inspirerade ramarna, jag fick hela tre stycken.

Jag har beställt blandningar från Smyckestillbehör.se tillsammans med små påsar med blandade motringar i samma färger och en påse blandade pärlhattar (ej med på bild because of ganska ointressanta). De har andra mixar, men då mer traditionellt utformade, dvs material till ett definierat projekt, med medföljande anvisningar hur man ska sätta ihop dem.

Vilket för mig till min fantastiska idé.

Glöm inte var du hörde det först

Om jag utgår från mig själv, som visserligen är mer köpbenägen än många andra, så älskar jag att inte riktigt vet precis vad jag får hem när jag köper på postorder. Detta går att uppnå på flera sätt. Att köpa mixar som ovanstående är ett sätt. Att köpa från Amazon som tar en månad på sig att leverera så att man hinner glömma vad man beställt är ett annat.

Vad jag skulle vilja är att kunna abonnera på hobbymixar! Vad jag menar med det? Jo, om färdiga Pandurohobbyiga materialsatser för armband är hobbyvärldens motsvarighet till Linas Matkasse så efterlyser jag något som är lite mer som en låda från Årstiderna - varje vecka får man hemlevererat en samling oidentifierbara rotsaker som råkar vara i säsong just nu, tillsammans med vad den dokumentation de anser vara nödvändigt för att kunna använda dem på rätt sätt ("det här är en morot, försök inte röka den"), eventuellt ett recept eller två. Det krävs dock en rejäl dos egen inspiration och kreativitet för att verkligen få nytta av hela innehållet.

Så en hobbymix tänker jag mig är en samling "fina saker", kanske begränsad till en viss genre - smycken, polymerlera - som inte nödvändigtvis är tänkta att utgöra en komplett materialsats utan mer en startpunkt för egen kreativitet. Det behöver inte ens vara samma grejer i varje persons låda, utan kan variera lite beroende på vad som finns inne, vad som är trendligt, vad lådsammanställaren råkar vilja bli av med och vilken undergenre av hobbyn som lådsammanställaren är mest ekonomiskt gynnad av att få lådmottagaren beroende av. För att verkligen stimulera den sistnämnda effekten kan abonnenterna av hobbymixarna få en bonus i form av gratis frakt på beställningar utöver mixarna.

Är inte det här en fantastisk idé? Jag vänder mig nu framförallt till innehavarna av diverse hobbyrelaterade webbutiker och bönfaller er: SÄLJ PÅ MIG MER SAKER!

Biting the Sun

Jag kom att tänka på en sak. Två saker. Den första är att jag får skriva vad jag vill här. Jag har inte avgett ett heligt löfte inför påven, Buddha och Zlatan att jag bara ska skriva om polymerlera. Hah!

Så jag tänkte sätta ner nålen rakt i den hackiga vinylskiva som är mitt tankeflöde och skriva lite om annat. Närmare bestämt en bok.

Herregud, det här är en bokblogg

När jag var tonåring läste jag, precis som nu, nästan bara science fiction. En bok som gjorde stort intryck på mig var Don't Bite the Sun, med efterföljaren Drinking Sapphire Wine, av författaren Tanith Lee. Med "stort" menar jag "ofantligt" och med "intryck" menar jag att det känns som att de böckerna äger en liten del av min själ.

De gavs ut som samlingsboken Biting the Sun senare, och den står förstås i min bokhylla, även om jag mest läser e-böcker numera. Omslaget till Biting the Sun är målat av Kinuko Craft vars prerafaelitiska stil är helt magisk och pryder ganska många omslag i scifi/fantasy-genrerna.

Om någon av er har gått en skrivarkurs, eller bara minns lektionerna i svenska från högstadiet, så kanske ni kommer ihåg att man poängterade vikten av att fånga läsaren med den allra första meningen. Den måste vara omedelbart intressant, slita tag i läsaren och få henom att läsa vidare. Man fick lätt intrycket av att läsare i gemen brukade sätta sig med en hög böcker, läsa dess inledande mening och direkt sortera ut de som var tråkiga.

"Det var en gång..." bort med den! "Det var en mörk och stormig natt..." bort, bort, direkt i papperskorgen!

Och så kom de där läsarna till Don't Bite the Sun.

My friend Hergal had killed himself again. 

Va? Va va va? Är det inte magnifikt så säg! Har ni någonsin läst en bättre inledande mening i en bok? Jag tycker att det är så fantastiskt att jag måste hämta andan lite. Whooooo!

Men vad handlar den om då

Omslag av Kinoku Craft

Så, nu har jag hämtat andan. Låt oss gå vidare till handlingen i denna magnifika representant för science fiction-genren.

Boken är till ytan en utopi - huvudpersoner lever med sina vänner i en överflödsvärld, där alla får allt de pekar på (de betalar med att stå i små bås och skrika hur tacksamma de är), där livet är oändligt och man kan byta kropp när man har lust.

Det finns förstås både lagar och etikettregler att förhålla sig till. Att snatta genom att ta saker utan att visa tacksamhet är frowned upon, men verkar inte leda till något direkt straff. Att ha sex utan att gifta sig först, med allt vad det innebär av utbyte av tio fingerringar och noggrann tidsbestämning av äktenskapet (några timmar till en dag verkar vara standard) leder till social utfrysning. Och kroppsbyten får man inte göra för ofta. Kringgår man tidsbegränsningen genom att begå självmord får man stanna i "limbo" (en vätsketank där man flyter runt utan kropp) lite extra länge medan ens vänner fnissar åt en.

Huvudpersonen, vars namn vi aldrig får veta, försöker förgäves göra uppror i en värld där alla uppror är harmlösa. Hon - för hon är huvudsakligen kvinna - tillhör Jang, som är åldern mellan barn och "gammal". Jang förväntas klä sig halvnakna, gifta sig ofta, snatta, genomföra sabotage, byta kropp för ofta och i största allmänhet bete sig jobbigt. Hennes känsla av att något i tillvaron är fel är outtalad, men löper genom handlingen som ett doftstråk, en lukt av fis i en värld av parfymer.

Efter ett tag börjar man förstå att saker och ting inte är så utopiska som de framstått från början. Utanför de tre stora städerna finns bara öken, där endast några excentriska "arkeologer" vågar sig ut. Det antyds att öknen är resultatet av en katastrof, och "arkeologerna" hittar märkliga spillror av en tidigare civilisation.
Samhället styrs av androider, vars främsta uppgift verkar vara att se till att invånarna hålls upptagna med trivialiteter så att de inte ställer till med något. De är vänliga och ler ständigt, men huvudpersonen börjar misstänka att de i hemlighet hatar människor.

Vi får följa huvudpersonens fruktlösa kamp för att hitta mening i sitt liv, och heja på henne när hon till slut lyckas göra uppror på riktigt.

Tankeflödet

Vad fick mig att komma och tänka på den här boken? Jag kom på mig själv med att gå och fundera på den idag, och insåg att det nog var på grund av twitter. Twitter?, you ask. Ja, alltså, twitternamn. På twitter har man ju en "adress" eller riktigt namn, eller vad man nu ska kalla det. Jag syftar på namnet efter @-tecknet. Men sedan har man ju ett namn som går att ändra enkelt, som inte alls behöver stämma överens med det riktiga namnet. Och profilbilden går ju att ändra när man vill.

Resultatet av det är att det kan verka som att det dyker upp nya personer i ens twitterflödet, när det i själva verket bara är en gammal bekant som bytt namn och bild.

"Är det du som är Hatta?" frågar huvudpersonen när en okänd man dyker upp och börjar prata med henne. Precis så är det på twitter!

Så, en alldeles gratis inblick i det kreativa kaos som är mitt inre.

As God is my witness

Jag lovar på heder och samvete, nästa blogginlägg ska handla om polymerlera igen, eller åtminstone saker som är relaterade till det. Tack för att ni läste. Nu går ni bums och läser Biting the Sun.

Fail och haul. Fast inte i den ordningen.

Så. Jag skulle testa att göra mokume gane. För de av er som följer mig på Instagram eller Facebook är det ingen nyhet, och ni har säkert också sett min storslagna skiss över hur jag skulle förvandla resultatet till ett halsband med pärlor och grejer.

Ahem.

Men vi börjar från början. Mokume gane? Namnet kommer från någon slags teknik för att hantera metall och har adopterats till polymervärlden.
I korthet går det ut på att man skapar tunna lager av lera i fina och/men kontrasterande färger, och sedan distorderar lagren genom att göra avtryck i det översta lagret med ja, nålar, pennor, skruvmejslar, allt vad man råkar ha till hands som blir ett fint avtryck.

När man sedan skär av tunna flak genom att skära längs med lagren så bildas det vackra färgmönster runt de avtryck man gjort. På nedre bilden till höger ser ni först hur det ser ut när avtrycken gjorts i det översta lagret, och på den övre till höger hur det ser ut när man skurit av ett tunt flak.

Övriga bilder visar först hur jag blandat färgerna och sedan staplat dem i lager. Ett enkelt sätt att hitta matchande färger är att ta färger som inte alls matchar, och blanda dem med lika stora delar av något annat, i det här fallet koppar och terracotta. Risken med att blanda i för mycket av "något annat" är att det blir för lite kontrast, vilket det blev här. Jag lade därför till en ljus färg (Fimo Professional Champagne) samt svart med skimmer från min senaste haul. Totalt alltså fem färger, som ni ser på bilden. Bilden är tagen innan min dotter tuggade frejdigt på den rosa bollen.

Lagren tunnar man sedan ut genom att köra genom pastamaskinen eller kavla, dela dem, stapla igen, osv tills de är så tunna som man vill ha dem.

The great disappointment

Jag var skitnöjd med mönstret jag åstadkommit, och efter att jag skurit av ett litet testflak så var jag fast övertygad om att det här skulle bli ett statement necklace som världen sent skulle glömma. Problemet var dock ganska uppenbart: jag har aldrig testat det här förut (förutom den på bilden till vänster, en pytteliten testomgång med en stämpel, som min make tycker är fin eftersom den ser ut som ett monster) och jag har inte alls något handlag med det här. Så det gick åt skogen.

Jag besparar er bilder av eländet, låt oss minnas mitt första försök till mokume gane med värdighet och bara ha bilden på hur fint det var innan jag råkade slakta den.

Postmannen lämnar alltid två paket

Så kom det ett paket i brevlådan. Eller nej, det kom två. Det första var från Habercraft i Englan och innehöll en komplett uppsättning av Fimo Effect metallicserien, inklusive röd, grön och blå metallic som inte säljs i Sverige, förmodligen av en mycket god anledning.

Men jag är en completist och kan därför inte motstå att köpa hela serien, åtminstone för att testa. Det vore förstås mycket retligt om typ röd metallic skulle bli min absoluta favorit. (Men då misstänker jag starkt att Karolina på Hobbyrian skulle vara vänlig nog att ta in den åt mig.) Deras rena pärlemorfärg gillar jag dock väldigt mycket, den är precis som den transparenta fast med en massa skimmer.

Julie Picarello

Paket nummer två kom från Wordery i England och var intressantare: boken Patterns in Polymer av Julie Picarello. Boken handlar enbart om mokume gane, och på sidan 34 fanns alla bra tips och råd som hade räddat mitt projekt om jag hade följt dem. Om jag hade gett mig till tåls i några timmar så hade jag alltså kanske hade haft mitt statement necklace nu.

Boken är verkligen ett nöje att läsa, Julie Picarello är något av en guru när det gäller denna teknik och hennes exempelgrejer är otroligt fina. Det innehåller väldigt konkreta tips som gör att jag känner mig ganska väl peppad inför nästa försök med mokume gane, trots misslyckandet. Och om jag misslyckas med det också, så... ja, jag kan åtminstone laga mat och jag är snäll mot djur. Alltid något.


(om någon undrar så ja, jag experimenterar med olika collage-appar för att att sätta ihop mina bilder)