Så jag tänkte sätta ner nålen rakt i den hackiga vinylskiva som är mitt tankeflöde och skriva lite om annat. Närmare bestämt en bok.
Herregud, det här är en bokblogg
De gavs ut som samlingsboken Biting the Sun senare, och den står förstås i min bokhylla, även om jag mest läser e-böcker numera. Omslaget till Biting the Sun är målat av Kinuko Craft vars prerafaelitiska stil är helt magisk och pryder ganska många omslag i scifi/fantasy-genrerna.
Om någon av er har gått en skrivarkurs, eller bara minns lektionerna i svenska från högstadiet, så kanske ni kommer ihåg att man poängterade vikten av att fånga läsaren med den allra första meningen. Den måste vara omedelbart intressant, slita tag i läsaren och få henom att läsa vidare. Man fick lätt intrycket av att läsare i gemen brukade sätta sig med en hög böcker, läsa dess inledande mening och direkt sortera ut de som var tråkiga.
"Det var en gång..." bort med den! "Det var en mörk och stormig natt..." bort, bort, direkt i papperskorgen!
Och så kom de där läsarna till Don't Bite the Sun.
My friend Hergal had killed himself again.
Va? Va va va? Är det inte magnifikt så säg! Har ni någonsin läst en bättre inledande mening i en bok? Jag tycker att det är så fantastiskt att jag måste hämta andan lite. Whooooo!
Så, nu har jag hämtat andan. Låt oss gå vidare till handlingen i denna magnifika representant för science fiction-genren.
Boken är till ytan en utopi - huvudpersoner lever med sina vänner i en överflödsvärld, där alla får allt de pekar på (de betalar med att stå i små bås och skrika hur tacksamma de är), där livet är oändligt och man kan byta kropp när man har lust.
Det finns förstås både lagar och etikettregler att förhålla sig till. Att snatta genom att ta saker utan att visa tacksamhet är frowned upon, men verkar inte leda till något direkt straff. Att ha sex utan att gifta sig först, med allt vad det innebär av utbyte av tio fingerringar och noggrann tidsbestämning av äktenskapet (några timmar till en dag verkar vara standard) leder till social utfrysning. Och kroppsbyten får man inte göra för ofta. Kringgår man tidsbegränsningen genom att begå självmord får man stanna i "limbo" (en vätsketank där man flyter runt utan kropp) lite extra länge medan ens vänner fnissar åt en.
Huvudpersonen, vars namn vi aldrig får veta, försöker förgäves göra uppror i en värld där alla uppror är harmlösa. Hon - för hon är huvudsakligen kvinna - tillhör Jang, som är åldern mellan barn och "gammal". Jang förväntas klä sig halvnakna, gifta sig ofta, snatta, genomföra sabotage, byta kropp för ofta och i största allmänhet bete sig jobbigt. Hennes känsla av att något i tillvaron är fel är outtalad, men löper genom handlingen som ett doftstråk, en lukt av fis i en värld av parfymer.
Efter ett tag börjar man förstå att saker och ting inte är så utopiska som de framstått från början. Utanför de tre stora städerna finns bara öken, där endast några excentriska "arkeologer" vågar sig ut. Det antyds att öknen är resultatet av en katastrof, och "arkeologerna" hittar märkliga spillror av en tidigare civilisation.
Samhället styrs av androider, vars främsta uppgift verkar vara att se till att invånarna hålls upptagna med trivialiteter så att de inte ställer till med något. De är vänliga och ler ständigt, men huvudpersonen börjar misstänka att de i hemlighet hatar människor.
Vi får följa huvudpersonens fruktlösa kamp för att hitta mening i sitt liv, och heja på henne när hon till slut lyckas göra uppror på riktigt.
Vad fick mig att komma och tänka på den här boken? Jag kom på mig själv med att gå och fundera på den idag, och insåg att det nog var på grund av twitter. Twitter?, you ask. Ja, alltså, twitternamn. På twitter har man ju en "adress" eller riktigt namn, eller vad man nu ska kalla det. Jag syftar på namnet efter @-tecknet. Men sedan har man ju ett namn som går att ändra enkelt, som inte alls behöver stämma överens med det riktiga namnet. Och profilbilden går ju att ändra när man vill.
Resultatet av det är att det kan verka som att det dyker upp nya personer i ens twitterflödet, när det i själva verket bara är en gammal bekant som bytt namn och bild.
"Är det du som är Hatta?" frågar huvudpersonen när en okänd man dyker upp och börjar prata med henne. Precis så är det på twitter!
Så, en alldeles gratis inblick i det kreativa kaos som är mitt inre.
Jag lovar på heder och samvete, nästa blogginlägg ska handla om polymerlera igen, eller åtminstone saker som är relaterade till det. Tack för att ni läste. Nu går ni bums och läser Biting the Sun.
Men vad handlar den om då
 |
| Omslag av Kinoku Craft |
Boken är till ytan en utopi - huvudpersoner lever med sina vänner i en överflödsvärld, där alla får allt de pekar på (de betalar med att stå i små bås och skrika hur tacksamma de är), där livet är oändligt och man kan byta kropp när man har lust.
Det finns förstås både lagar och etikettregler att förhålla sig till. Att snatta genom att ta saker utan att visa tacksamhet är frowned upon, men verkar inte leda till något direkt straff. Att ha sex utan att gifta sig först, med allt vad det innebär av utbyte av tio fingerringar och noggrann tidsbestämning av äktenskapet (några timmar till en dag verkar vara standard) leder till social utfrysning. Och kroppsbyten får man inte göra för ofta. Kringgår man tidsbegränsningen genom att begå självmord får man stanna i "limbo" (en vätsketank där man flyter runt utan kropp) lite extra länge medan ens vänner fnissar åt en.
Huvudpersonen, vars namn vi aldrig får veta, försöker förgäves göra uppror i en värld där alla uppror är harmlösa. Hon - för hon är huvudsakligen kvinna - tillhör Jang, som är åldern mellan barn och "gammal". Jang förväntas klä sig halvnakna, gifta sig ofta, snatta, genomföra sabotage, byta kropp för ofta och i största allmänhet bete sig jobbigt. Hennes känsla av att något i tillvaron är fel är outtalad, men löper genom handlingen som ett doftstråk, en lukt av fis i en värld av parfymer.
Efter ett tag börjar man förstå att saker och ting inte är så utopiska som de framstått från början. Utanför de tre stora städerna finns bara öken, där endast några excentriska "arkeologer" vågar sig ut. Det antyds att öknen är resultatet av en katastrof, och "arkeologerna" hittar märkliga spillror av en tidigare civilisation.
Samhället styrs av androider, vars främsta uppgift verkar vara att se till att invånarna hålls upptagna med trivialiteter så att de inte ställer till med något. De är vänliga och ler ständigt, men huvudpersonen börjar misstänka att de i hemlighet hatar människor.
Vi får följa huvudpersonens fruktlösa kamp för att hitta mening i sitt liv, och heja på henne när hon till slut lyckas göra uppror på riktigt.
Tankeflödet
Resultatet av det är att det kan verka som att det dyker upp nya personer i ens twitterflödet, när det i själva verket bara är en gammal bekant som bytt namn och bild.
"Är det du som är Hatta?" frågar huvudpersonen när en okänd man dyker upp och börjar prata med henne. Precis så är det på twitter!
Så, en alldeles gratis inblick i det kreativa kaos som är mitt inre.
As God is my witness
Jag lovar på heder och samvete, nästa blogginlägg ska handla om polymerlera igen, eller åtminstone saker som är relaterade till det. Tack för att ni läste. Nu går ni bums och läser Biting the Sun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar