Glory Season

Jag har filosoferat lite, och ni vill väldigt gärna att jag delar med mig av det. Jag har tänkt, och reflekterat (vilket är ett annat ord för tänkt), och sedan tänkt lite mer. Jag har tänkt mycket på färger, eftersom jag just nu försöker lära mig om det, och om konstnärlighet. Men allra mest har jag tänkt på nischer, och folk som lyckas hitta en nisch.

Men låt mig nu börja med att berätta om en bok.

Glory Season

Titeln och utsidan skapar snabbt ganska förutfattade meningar, inte sant? Du tänker att det är "sån där fänntasy" som min mamma brukar säga. Och att den handlar om kärlek mellan unga vackra personer i korta kjolar. Med svärd. Kanske en drake eller två?

Men ack så fel du haaar! Det är inte fänntasy utan science fiction!

Här är det värt att nämna två i sammanhanget viktiga saker: 1) Med undantag för en bokklubb jag är med i så läser jag i stort sett bara science fiction och har så gjort sedan nästan trettio år tillbaka, och 2) jag bojkottar Akademibokhandeln eftersom de placerar Fantasy och Science Fiction i samma kategori. This is important stuff people.

Så, boken. Författaren David Brin som när han inte skriver böcker kopplar av med att vara rymdforskare åt NASA, har skrivit mycket bra saker - som Upliftböckerna och Kiln people - och har blivit nominerad en miljon gånger (och vunnit typ två) till de stora science fiction-utmärkelserna Hugo och Nebula. Glory Season, skriven 1993, är nog inte någon av hans direkt kända böcker.

Vänta nu, har det här blivit en bokblogg?

Schh, lyssna nu. Man ska inte vara rädd för lite bildning.

Är bildning och science fiction verkligen inbördes förenliga begrepp?

Som Descartes sade redan på sin tid: All bra litteratur är science fiction. Nu ska vi prata bok.

Glory season är en feministisk utopi eller en svidande kritisk post-feministisk dystopi, lite beroende på vem som läser den. Den utspelas på en planet där befolkningen är resultatet av genetisk social engineering utförd av en grupp feministiska pionjärer som velat skapa ett mer harmoniskt samhälle. Metoden man valt är att introducera kloning hos människor - men bara kvinnor - för att skapa stabilitet. Samhället består till stor del av klonfamiljer där alla är genetiskt identiska men olika gamla. Man har valt att behålla män, vilket är trevligt, och biologiskt nödvändigt för kloningen; det krävs män för att dra igång en graviditet även om han inte bidrar med genetiskt material. Men för att det ska bli manliga barn måste gammal vanlig reproduktion också behållas.

Detta har man löst genom att männen har som starkast sexualdrift - och med det även aggressivitet - under sommaren, medan kvinnorna har det under vintern. Kvinnor som blir gravida på sommaren föder "vanliga" barn, både pojkar och flickor, och de som blir gravida på vintern föder kloner. Systemet hålls i balans, men för att det ska fungera måste man göra något med alla de vanliga flickor, kallade "vars", som föds. De uppfostras i sina klonfamiljer men får bara en praktisk utbildning - jämför med de så kallade nomadskolorna för samer i Sverige i början av 1900-talet! I mitten av tonåren kastas de ut och får klara sig själva.

Att hitta en nisch

Tillvaron för en var är hård och ogynnsam. Samhället är uppbyggt runt klonfamiljerna och nästan de enda arbeten som finns är ute till sjöss, där även männen arbetar. Alla vars drömmer dock om att hitta en unik nisch, som gör att hon kan klara sig ekonomiskt och starta sin egen klonfamilj. En del startar en ynklig liten familj med bara en klonmamma och en klondotter, vilket ses ner på.

Alla de stora klonfamiljerna har en unik nisch som den ursprungliga klonmamman inrättat åt sig själv för länge sedan. Samhället har dock börjat mättas på nischer, tycker åtminstone Maia och Leie som är vars och bokens huvudpersoner. De är tvillingar och drömmer om att skapa en gemensam klonfamilj, om de bara kan hitta en egen nisch! Men allt verkar redan vara tingat, alla viktiga sektorer i samhället fullt med kompetenta klonfamiljer som inte går att konkurrera med.

Boken fortsätter dock som böcker gör, med swashbuckling, äventyr och förväxlingar, blandad med feministisk filosofi, samhällskritik och en välbehövlig dos exotifiering av vår egen kultur.

And now for our regularly scheduled programming

Så, nu har jag pratat klart om bok. Läs den gärna! Men varför just denna bok just nu? Ja, jo, jag läste den för ett tag sedan och tanken om att hitta en nisch har stannat hos mig efteråt. Det är ju något väldigt eftertraktat även i vår påtagligt icke-statiska kultur. Nya nischer dyker upp varje dag, allt eftersom samhället och tekniken ändras, och jag hyser en djup beundran för de som skapar sig en egen nisch. Kanske för att jag själv tycker att det verkar så omöjligt! Varje gång jag tänker att "åh, jag önskar att JAG hade tänkt på det där först" så går jag och fnular någon dag på vad jag skulle kunna tänkas hitta på för nisch. Jag kommer sällan på något.

Nu tillbaka till polymerlera

Det har visat sig, inte helt oväntat, att även inom genren polymerlera finns det nischer att skapa sig. Då tänker jag inte främst på det direkta skapandet, som ju alltid är unikt, utan mer på de företag och entusiaster som ständigt för hobbyn framåt med olika tekniker.
Lucy Clay Tools har skapat sig nischen "stora balla verktyg som håller länge". NICHE Magazine har skapat sig nischen att ha en tidning som heter nisch. Många hittar en lucka där det saknas en lärare i just sin stad. Eller en tidning. Eller en förening.

 Jag läser just nu mycket om färg, och har tänkt skriva om det lite senare. Jag funderade på om jag skulle kunna lista ut hur man blandar färgerna till Pantones hösturval för 2016, och kom på att någon annan kanske redan gjort det. Efter att ha sökt på Etsy hittade jag Crafts by Chris, en Etsybutik helt dedikerad till att sälja recept på modefärger till de olika märkena av polymerlera. Och det var den enda butiken på hela Etsy som hade den där idén. Etsy är STORT. Vad man än söker på kommer det upp fler än en träff, garanterat.

Så jag var imponerad. Jag köpte en kollektion med recept på vårens färger - det följer med både Pantones färger och ett helt gäng andra - och skrev till Chris och uttryckte min beundran för hennes nisch. Hon berättade att hon liksom ramlat in i det själv - när hon tänkte starta med sin webbutik och sälja färgrecept var hon helt förbluffad att ingen hade börjat med det tidigare, och hon hade inte räknat med att det skulle bli så framgångsrikt att sälja färgrecept som det faktiskt blev.

Avrundning

Sådär, dagens fria associationsstund är nu över. Imorgon tänkte jag prata om den tydligen insomnade tidningen From Polymer to Art, visa upp mitt senaste projekt som jag har använt mina slippapper på, och kanske prata lite mer om färg.