Idéerna i skattkistan - en ny haul

Ja, jag vet att jag lovade att jag skulle skriva mer om lera. Men för att ha någon nytta av leran behöver man ibland andra grejer, för att förvandla dem till smycken till exempel. Snöre! som min man glatt utbrast när jag inledde med föregående för att försöka förklara varför jag släpat hem en hel kartong med krimskrams likt ett barn som samlat "bra pinnar" i skogen.

Så ja, jag har köpt saker igen. Den här gången är det en drös med blandade berlocker, ramar och sådant i färgerna "antikbrons" och "antik koppar," dvs inte en ädelmetall i sikte. Men de är SÅ FINA! Notera de Illuminati-inspirerade ramarna, jag fick hela tre stycken.

Jag har beställt blandningar från Smyckestillbehör.se tillsammans med små påsar med blandade motringar i samma färger och en påse blandade pärlhattar (ej med på bild because of ganska ointressanta). De har andra mixar, men då mer traditionellt utformade, dvs material till ett definierat projekt, med medföljande anvisningar hur man ska sätta ihop dem.

Vilket för mig till min fantastiska idé.

Glöm inte var du hörde det först

Om jag utgår från mig själv, som visserligen är mer köpbenägen än många andra, så älskar jag att inte riktigt vet precis vad jag får hem när jag köper på postorder. Detta går att uppnå på flera sätt. Att köpa mixar som ovanstående är ett sätt. Att köpa från Amazon som tar en månad på sig att leverera så att man hinner glömma vad man beställt är ett annat.

Vad jag skulle vilja är att kunna abonnera på hobbymixar! Vad jag menar med det? Jo, om färdiga Pandurohobbyiga materialsatser för armband är hobbyvärldens motsvarighet till Linas Matkasse så efterlyser jag något som är lite mer som en låda från Årstiderna - varje vecka får man hemlevererat en samling oidentifierbara rotsaker som råkar vara i säsong just nu, tillsammans med vad den dokumentation de anser vara nödvändigt för att kunna använda dem på rätt sätt ("det här är en morot, försök inte röka den"), eventuellt ett recept eller två. Det krävs dock en rejäl dos egen inspiration och kreativitet för att verkligen få nytta av hela innehållet.

Så en hobbymix tänker jag mig är en samling "fina saker", kanske begränsad till en viss genre - smycken, polymerlera - som inte nödvändigtvis är tänkta att utgöra en komplett materialsats utan mer en startpunkt för egen kreativitet. Det behöver inte ens vara samma grejer i varje persons låda, utan kan variera lite beroende på vad som finns inne, vad som är trendligt, vad lådsammanställaren råkar vilja bli av med och vilken undergenre av hobbyn som lådsammanställaren är mest ekonomiskt gynnad av att få lådmottagaren beroende av. För att verkligen stimulera den sistnämnda effekten kan abonnenterna av hobbymixarna få en bonus i form av gratis frakt på beställningar utöver mixarna.

Är inte det här en fantastisk idé? Jag vänder mig nu framförallt till innehavarna av diverse hobbyrelaterade webbutiker och bönfaller er: SÄLJ PÅ MIG MER SAKER!

Biting the Sun

Jag kom att tänka på en sak. Två saker. Den första är att jag får skriva vad jag vill här. Jag har inte avgett ett heligt löfte inför påven, Buddha och Zlatan att jag bara ska skriva om polymerlera. Hah!

Så jag tänkte sätta ner nålen rakt i den hackiga vinylskiva som är mitt tankeflöde och skriva lite om annat. Närmare bestämt en bok.

Herregud, det här är en bokblogg

När jag var tonåring läste jag, precis som nu, nästan bara science fiction. En bok som gjorde stort intryck på mig var Don't Bite the Sun, med efterföljaren Drinking Sapphire Wine, av författaren Tanith Lee. Med "stort" menar jag "ofantligt" och med "intryck" menar jag att det känns som att de böckerna äger en liten del av min själ.

De gavs ut som samlingsboken Biting the Sun senare, och den står förstås i min bokhylla, även om jag mest läser e-böcker numera. Omslaget till Biting the Sun är målat av Kinuko Craft vars prerafaelitiska stil är helt magisk och pryder ganska många omslag i scifi/fantasy-genrerna.

Om någon av er har gått en skrivarkurs, eller bara minns lektionerna i svenska från högstadiet, så kanske ni kommer ihåg att man poängterade vikten av att fånga läsaren med den allra första meningen. Den måste vara omedelbart intressant, slita tag i läsaren och få henom att läsa vidare. Man fick lätt intrycket av att läsare i gemen brukade sätta sig med en hög böcker, läsa dess inledande mening och direkt sortera ut de som var tråkiga.

"Det var en gång..." bort med den! "Det var en mörk och stormig natt..." bort, bort, direkt i papperskorgen!

Och så kom de där läsarna till Don't Bite the Sun.

My friend Hergal had killed himself again. 

Va? Va va va? Är det inte magnifikt så säg! Har ni någonsin läst en bättre inledande mening i en bok? Jag tycker att det är så fantastiskt att jag måste hämta andan lite. Whooooo!

Men vad handlar den om då

Omslag av Kinoku Craft

Så, nu har jag hämtat andan. Låt oss gå vidare till handlingen i denna magnifika representant för science fiction-genren.

Boken är till ytan en utopi - huvudpersoner lever med sina vänner i en överflödsvärld, där alla får allt de pekar på (de betalar med att stå i små bås och skrika hur tacksamma de är), där livet är oändligt och man kan byta kropp när man har lust.

Det finns förstås både lagar och etikettregler att förhålla sig till. Att snatta genom att ta saker utan att visa tacksamhet är frowned upon, men verkar inte leda till något direkt straff. Att ha sex utan att gifta sig först, med allt vad det innebär av utbyte av tio fingerringar och noggrann tidsbestämning av äktenskapet (några timmar till en dag verkar vara standard) leder till social utfrysning. Och kroppsbyten får man inte göra för ofta. Kringgår man tidsbegränsningen genom att begå självmord får man stanna i "limbo" (en vätsketank där man flyter runt utan kropp) lite extra länge medan ens vänner fnissar åt en.

Huvudpersonen, vars namn vi aldrig får veta, försöker förgäves göra uppror i en värld där alla uppror är harmlösa. Hon - för hon är huvudsakligen kvinna - tillhör Jang, som är åldern mellan barn och "gammal". Jang förväntas klä sig halvnakna, gifta sig ofta, snatta, genomföra sabotage, byta kropp för ofta och i största allmänhet bete sig jobbigt. Hennes känsla av att något i tillvaron är fel är outtalad, men löper genom handlingen som ett doftstråk, en lukt av fis i en värld av parfymer.

Efter ett tag börjar man förstå att saker och ting inte är så utopiska som de framstått från början. Utanför de tre stora städerna finns bara öken, där endast några excentriska "arkeologer" vågar sig ut. Det antyds att öknen är resultatet av en katastrof, och "arkeologerna" hittar märkliga spillror av en tidigare civilisation.
Samhället styrs av androider, vars främsta uppgift verkar vara att se till att invånarna hålls upptagna med trivialiteter så att de inte ställer till med något. De är vänliga och ler ständigt, men huvudpersonen börjar misstänka att de i hemlighet hatar människor.

Vi får följa huvudpersonens fruktlösa kamp för att hitta mening i sitt liv, och heja på henne när hon till slut lyckas göra uppror på riktigt.

Tankeflödet

Vad fick mig att komma och tänka på den här boken? Jag kom på mig själv med att gå och fundera på den idag, och insåg att det nog var på grund av twitter. Twitter?, you ask. Ja, alltså, twitternamn. På twitter har man ju en "adress" eller riktigt namn, eller vad man nu ska kalla det. Jag syftar på namnet efter @-tecknet. Men sedan har man ju ett namn som går att ändra enkelt, som inte alls behöver stämma överens med det riktiga namnet. Och profilbilden går ju att ändra när man vill.

Resultatet av det är att det kan verka som att det dyker upp nya personer i ens twitterflödet, när det i själva verket bara är en gammal bekant som bytt namn och bild.

"Är det du som är Hatta?" frågar huvudpersonen när en okänd man dyker upp och börjar prata med henne. Precis så är det på twitter!

Så, en alldeles gratis inblick i det kreativa kaos som är mitt inre.

As God is my witness

Jag lovar på heder och samvete, nästa blogginlägg ska handla om polymerlera igen, eller åtminstone saker som är relaterade till det. Tack för att ni läste. Nu går ni bums och läser Biting the Sun.

Fail och haul. Fast inte i den ordningen.

Så. Jag skulle testa att göra mokume gane. För de av er som följer mig på Instagram eller Facebook är det ingen nyhet, och ni har säkert också sett min storslagna skiss över hur jag skulle förvandla resultatet till ett halsband med pärlor och grejer.

Ahem.

Men vi börjar från början. Mokume gane? Namnet kommer från någon slags teknik för att hantera metall och har adopterats till polymervärlden.
I korthet går det ut på att man skapar tunna lager av lera i fina och/men kontrasterande färger, och sedan distorderar lagren genom att göra avtryck i det översta lagret med ja, nålar, pennor, skruvmejslar, allt vad man råkar ha till hands som blir ett fint avtryck.

När man sedan skär av tunna flak genom att skära längs med lagren så bildas det vackra färgmönster runt de avtryck man gjort. På nedre bilden till höger ser ni först hur det ser ut när avtrycken gjorts i det översta lagret, och på den övre till höger hur det ser ut när man skurit av ett tunt flak.

Övriga bilder visar först hur jag blandat färgerna och sedan staplat dem i lager. Ett enkelt sätt att hitta matchande färger är att ta färger som inte alls matchar, och blanda dem med lika stora delar av något annat, i det här fallet koppar och terracotta. Risken med att blanda i för mycket av "något annat" är att det blir för lite kontrast, vilket det blev här. Jag lade därför till en ljus färg (Fimo Professional Champagne) samt svart med skimmer från min senaste haul. Totalt alltså fem färger, som ni ser på bilden. Bilden är tagen innan min dotter tuggade frejdigt på den rosa bollen.

Lagren tunnar man sedan ut genom att köra genom pastamaskinen eller kavla, dela dem, stapla igen, osv tills de är så tunna som man vill ha dem.

The great disappointment

Jag var skitnöjd med mönstret jag åstadkommit, och efter att jag skurit av ett litet testflak så var jag fast övertygad om att det här skulle bli ett statement necklace som världen sent skulle glömma. Problemet var dock ganska uppenbart: jag har aldrig testat det här förut (förutom den på bilden till vänster, en pytteliten testomgång med en stämpel, som min make tycker är fin eftersom den ser ut som ett monster) och jag har inte alls något handlag med det här. Så det gick åt skogen.

Jag besparar er bilder av eländet, låt oss minnas mitt första försök till mokume gane med värdighet och bara ha bilden på hur fint det var innan jag råkade slakta den.

Postmannen lämnar alltid två paket

Så kom det ett paket i brevlådan. Eller nej, det kom två. Det första var från Habercraft i Englan och innehöll en komplett uppsättning av Fimo Effect metallicserien, inklusive röd, grön och blå metallic som inte säljs i Sverige, förmodligen av en mycket god anledning.

Men jag är en completist och kan därför inte motstå att köpa hela serien, åtminstone för att testa. Det vore förstås mycket retligt om typ röd metallic skulle bli min absoluta favorit. (Men då misstänker jag starkt att Karolina på Hobbyrian skulle vara vänlig nog att ta in den åt mig.) Deras rena pärlemorfärg gillar jag dock väldigt mycket, den är precis som den transparenta fast med en massa skimmer.

Julie Picarello

Paket nummer två kom från Wordery i England och var intressantare: boken Patterns in Polymer av Julie Picarello. Boken handlar enbart om mokume gane, och på sidan 34 fanns alla bra tips och råd som hade räddat mitt projekt om jag hade följt dem. Om jag hade gett mig till tåls i några timmar så hade jag alltså kanske hade haft mitt statement necklace nu.

Boken är verkligen ett nöje att läsa, Julie Picarello är något av en guru när det gäller denna teknik och hennes exempelgrejer är otroligt fina. Det innehåller väldigt konkreta tips som gör att jag känner mig ganska väl peppad inför nästa försök med mokume gane, trots misslyckandet. Och om jag misslyckas med det också, så... ja, jag kan åtminstone laga mat och jag är snäll mot djur. Alltid något.


(om någon undrar så ja, jag experimenterar med olika collage-appar för att att sätta ihop mina bilder)

Haul - Happy Things

Nu har jag fått paket igen! Weeeee!

Den här gången från Happy Things, som jag skrev om senast. Jag hade turen att hitta en vänlig människa i ett polymerforum på Facebook som ville sambeställa, vilket fick ner frakten till mycket drägliga nivåer. Endast 9,95 om man beställde för över 70 euro, och skulle man lyckas komma upp i 140 euro så är frakten gratis. Japp, gratis frakt från utlandet! Det var tamejfan det finaste jag hört sen jag konfirmerade mig.

Innan jag börjar min ystra genomgång av vad jag fått hem så tänkte jag bara ägna några ord åt den fantastiska service jag fått i samband med den här beställningen.

Lystring kundtjänster världen över, det är såhär man ska göra

Jag har tidigare haft problem med att utländska beställningar hamnar på utlämningsställen som ligger långt bort, eller bara är åtkomliga med bil. När jag ringer Posten får jag förklaringen att avsändaren aktivt valt - och betalat mer för! - att paketet ska gå till ett specifikt utlämningsställe och att det därför inte går att byta. Paketet är låst på mål och kan icke rubbas från sin plottade kurs. Jag misstänker starkt att det i själva verket beror på vårt konstiga postnummer som saknas i alla register utom det Hemliga Internationella Illuminatipizzaleveransregistret.

Så när jag beställde skickade jag ett mejl och bad dem att om det av någon anledning skulle dyka upp ett val kring olika utlämningsställen under själva adresserandet och skickandet av mina prylar, så skulle de please, please, välja stället som ligger två minuter bort.

Jag har mejlat likadant när jag beställt från andra ställen och fått svar i stil med "oj, men det kan vi inte göra något åt, hoppas det går bra, hej svejs". Men inte här!

Här fick jag istället ett engagerat svar från Marja på Happy Things, som resonerade fram och tillbaka hur hon skulle kunna hjälpa mig, och efter att hon kontaktat sin shipper och sett till att det verkligen, 100% var rätt adressuppgifter, så såg hon dessutom till att följa mitt paket dagligen för att säkerställa att det skulle hamna rätt. Kan inte minnas när jag senast har sett sådant engagemang från ett företag! Det är ofta "not my cirkus, not my monkeys" som är mantrat hos kundtjänster, så jag blev nästan lite rörd av engagemanget jag möttes av. Paketet kom dessutom fram skitsnabbt. Thank you Marja!

And now for the good stuff

Det fanns en fyndavdelning på Happy Things, och jag kan aldrig motstå fyndavdelningar. I lilla cirkeln ser ni platta pärlemorpärlor i en mörk blåturkos nyans som jag är väldigt förtjust i. Just den färgen dras mitt öga ofta till.  Min princip när det gäller inredning, kläder och pyssel är att om jag köper tillräckligt många saker som jag tycker är fina så kommer förr eller senare allt matcha varandra. Det är väl logiskt?

Mellancirkeln innehåller en gullig liten flaska med någon slags kaviarpärlor i blandade färger. Denna hade jag inte beställt utan den kom med som en liten bonus! Ska definitivt hitta på något att göra med dessa.

Smyckeslåsen var också fynd, tyckte att de var fina, och det är en sån där grej som är bra att ha för spontana projekt. Det känns som en nice touch att ha dekorerade smyckeslås istället för bara ett litet sån där vanligt halsbandslås som man dessutom aldrig lyckas stänga på egen hand.

I nästa bild ser ni Rangers Alcohol Ink i lilla cirkeln, nyansen är guld, vilket jag har fått för mig att jag behöver. Ångrar dock att jag inte köpte silver och koppar också. Alcohol Ink verkar vara praktiskt till mycket, man kan måla på färdigbakad lera, på metall, papper, lite av varje. Jag undrar om man inte dessutom kan färga leran med den, men jag är inte säker.  SugarCharmShop målar ofta saker med metallisk alcohol ink när hon ska få saker i polymerlera att se ut som metall, och det brukar se väldigt snyggt ut.

Spraylacken i mittencirkeln heter PYM II (står för Protect Your Memories) och ska vara superbra till polymerlera - annars är det big no no med spraylack till detta! Tydligen blir det kladdigt och eländigt efter ett tag. Jag har i efterhand sett att det finns en annan spraylack för polymerlera på Hobbyrian, ska testa den också vid tillfälle. Det verkar praktiskt att kunna spraya på lacken när man har typ målat ytan eller har micapulver på, man riskerar annars att gegga till detta när man målar på lacken med pensel.

I stora cirkeln finns.... mer lera! Detta är tre nyanser av skimrande Fimo Effect ("pearl") som inte finns på Fimos hemsida, så det måste vara utgångna nyanser? Jag har dock testat den svarta, och förutom att den förstås är jättefin så verkar den dessutom helt färsk, den var väldigt lättarbetad.

Och nu till huvudnumret

Det jag var mest entusiastisk över i försändelsen var mina tidningar! Två fina nummer av From Polymer to Art, som alltså inte verkar ges ut längre. Jag har tidigare länkat till en tutorial i det blå numret, som finns gratis på nätet, och nu fick jag hem det gröna och det gula numret. Jag har snabbt bläddrat igenom båda och de är lika knökfulla med tutorials som det blå, och lika inspirerande. Jag tänker fortsätta beställa från Happy Things tills jag har en komplett samling!

From Polymer to Art, och en liten grinig rant om Fimo

Idag ska vi inte filosofera så mycket. Jag har surfat webbutiker, och väntar på min beställning från HappyThings som är en holländsk webbutik som säljer polymerlera och mycket, mycket tillbehör. De har också en del grejer till smycken. Att jag ramlade in just där var för att de är återförsäljare av spraylacken PYM II - som står för Protect Your Memories - som ska fungera på nästa alla underlag och till och med göra papper delvis vattensäkert. Du kan läsa mer om PYM II på BlueBottleTree som har testat den noga.

När jag bläddrade igenom sortimentet på HappyThings såg jag att de hade en holländsk polymertidning som heter From Polymer to Art. Varje lösnummer har en skärmdump, och det jag såg var jätteintressant, så jag började leta på nätet efter tidningens hemsida. Tyvärr verkar det som att tidningen inte finns längre, och domänen är tom. Men det allra första numret - det Blå numret - finns på Issuu som en gratisutgåva, och den läste jag igenom. Damn! Det finns många polymertidningar, och de innehåller förstås tutorials allihop, men denna innehöll nästan bara tutorials, sida upp och sida ner. Fina saker! Intressanta saker! Lätt och svårt om vartannat. Läs gärna själva så får ni se, ni hittar den här.

Jag har testat en av alla tutorials, vilken ser ni ganska lätt om ni jämför mina bilder med tidningen. Jag ändrade lite - dels testade jag att bygga upp med lite mer lera i den ena för att den mönstrade delen skulle ligga djupare, dels gjorde jag den helt solid för att den skulle bli lite tyngre, vilket jag tycker känns skönare om man ska ha den runt halsen. Jag testade att använda mina Warhammerfärger på baksidan i en stämplad bild, så att det blev som en guldrelief. Jag tänker inte gå igenom hur jag gjorde den eftersom beskrivningen i tidningen är bättre.

Färgerna blev väl... sådär. Eller ja, det var väldigt fina färger! Det är peach echo och iced coffee från vårkollektionen som jag skrev om igår. Tyvärr skiljer de sig knappt åt i vare sig nyans eller värde, begrepp som jag lärde mig om efter att jag gjord färgvalet, så en Skinner blend mellan dem blir förstås inte så effektfull. För att rädda sluteffekten valde jag att blanda en turkos färg till strukturdelen, vilket blev förvånansvärd fint. Receptet på det turkosa ser ni på bilden. De andra recepten vill jag inte visa, eftersom de ju är någon annans intellektuella egendom.

I sista bilden ser ni skillnaden mellan den ena som jag slipat och polerat, och den andra som inte är gjort något med. Visst blänker det? Vad man inte ser på bilden är de små märkena efter slipningen som råkade uppstå, samt de mörka fläckarna som blev av polerrondellen (som ju är gjord av mörkt jeanstyg) eftersom det inte var helt torrt när jag började polera. Jag funderar på om det ändå vore värt att göra första slipningen med 400 för hand, och sedan fortsätta med Dremeln.

Jag testade sedan att endast polera den oslipade grejen, och det blev inte riktigt samma högglans som på den slipade, men faktiskt ganska fint.

När man slipar med Dremel är det viktigt att hålla föremålet blött hela tiden. Doppa det ofta i vatten! Det riskerar lätt att bli för varmt annars. Och som jag sagt förut: använd skyddsglasögon. Om du ofta har munnen öppen kan det vara värt att ha munskydd också.

Liten rant om Fimo

Strukturen gjorde jag med hjälp av stämplar, och jag lärde mig den hårda vägen att det är bra med något slags släppmedel. Och nu ska ni höra något viktigt: MAN KAN INTE ANVÄNDA VATTEN PÅ FIMO PROFESSIONAL!! 

I de flesta tutorials jag sett så rekommenderar man att använda vatten som ett enkelt sätt att få obakad lera att låta bli att fastna på stämplar, underlag, annan lera mm. Eftersom leran inte är vattenlöslig så fungerar det tydligen väldigt bra. Men inte på Fimo! Jag har inte testat med Soft eller Effect, och jag tänker inte göra det heller.

För ett tag sedan använde jag vatten för att separera två stora ark med lera som jag skulle skära ut till en Skinner blend. Det är enklast att lägga dem ovanpå varandra, skära ut diagonalen och sedan flytta om så att färgerna ligger tillsammans. Men med Fimo.... det blev en kladdig, slemmig, fluffig massa som fastnade i allt, färgade av sig på varandra, mina händer och skrivbordet. Efter några (många) varv i pastamaskinen då jag liksom på ren vilja tvingade igenom den här kladdiga klumpen så resorberades faktiskt vattnet i leran och det blev en skaplig blend. Men det är INTE så man vill göra en Skinner blend.

Jag har försökt söka på information om detta, och hittat något i en diskussionstråd, där man beskriver att det troligen är kaolinlera som utfyllnad i Fimo Professional vilket gör att den tar åt sig och sväller av vatten. Men på Fimos (Staedlers) hemsida finns ingen information. Överlag har Fimo en usel närvaro på nätet och i sociala medier jämfört med Premo, vilket irriterar mig. Det är som att de inte egentligen vill sälja något. Jag har faktiskt funderat på att mejla dem mina synpunkter (undertecknat "Arg hundägare" eller "Vän av ordning" förstås) framöver.

Fimo har ingen egen sida på Facebook.
Fimo har ingen egen Instagramsida.
Fimo har inget eget Twitterkonto.
Fimo har inget eget Tumblkonto.
Fimo har ingen egen blogg.
Fimo har i stort sett inget kreativt samarbete med några professionella polymerkonstnärer.
Fimo har faktiskt en app, med tips på olika projekt. De senaste projekten är julprylar. Det är för fan maj nu.

Fimo är som den där griniga farbrodern som alla har, som kraxar fram "Jag behöver inget internett, om någon vill mig något kan de ringa!", och så blir de sura när ingen någonsin ringer. Och de uttalar alltid internet med två t.

Anledningen till att detta stör mig så mycket är att FIMO ÄR JU SKITBRA. Jag älskar Fimo professional, och de har ett bra blandningssystem. Så varför inte ägna lite tid och uppmärksamhet åt sitt varumärke? Staedler har konton i alla sociala medier, men allt man ser där är pennor, pennor, pennor.

De har dock sin senaste grej Fimo 50 som är ett firande av att Fimo fyller 50, och polymerartister från hela världen skickar in sina skapelser. Firandet kulminerar med en workshop och partaj i september, och jag vill dit. Tyvärr är alla workshops fullbokade. Det är ett steg i rätt riktning! Men det fattas fortfarande mycket.

Ta bara deras hemsida. Vanligen, om man har en produkt som liksom står på egna ben märkesmässigt, så skapar man en egen hemsida för den, så att den som letar efter information om Fimo inte måste komma ihåg att det är Staedler som är tillverkare. Jämför med Sculpey, där huvudmärket heter Polyform, men webbsidan heter sculpey.com. Man blir visserligen skickad till Staedlers hemsida om man skriver fimo.com, men man hamnar inte på någon produktsida.

Saker jag tycker borde finnas på Fimos hemsida men som inte finns:

• En blogg med inlägg från olika polymerartister som arbetar med Fimo.
• Ständigt uppdaterade färgrecept med Fimo - deras färgskala som finns är bra, men inte nog.
• Mer information om varje undergrupp av Fimo. Tål Fimo Professional inte vatten? Den informationen ska finnas på hemsidan! Finns det en ny spännande variant av Fimo effect? Hur fungerar den? Vad kan jag göra med den? Den informationen ska finnas på hemsidan!
• Inspirerande tutorials som uppdateras oftare än var 5:e månad
• Nyheter om deras senaste produkter, med historik så att man kan bläddra tillbaka och läsa mer om tidigare nyheter. De har en rubrik med nya produkter: den visar en röd nyans som de lanserade till julprylar. Yay. 
• En vettig webbplatsstruktur som är snygg och går att navigera, vilket inte är fallet med Staedlers sida just nu.
• En egen design som skiljer sig från Staedlers huvudsida, för att markera att Fimo även vänder sig till professionella polymerartister, till skillnad från huvudsidan som främst verkar vända sig till folk som använder målarböcker för vuxna.

Och förmodligen mycket mer som jag inte tänkt på just nu. Så, nu har jag öst ur mig min irritation mot Fimo. Är det någon som håller med mig om det här?

Glory Season

Jag har filosoferat lite, och ni vill väldigt gärna att jag delar med mig av det. Jag har tänkt, och reflekterat (vilket är ett annat ord för tänkt), och sedan tänkt lite mer. Jag har tänkt mycket på färger, eftersom jag just nu försöker lära mig om det, och om konstnärlighet. Men allra mest har jag tänkt på nischer, och folk som lyckas hitta en nisch.

Men låt mig nu börja med att berätta om en bok.

Glory Season

Titeln och utsidan skapar snabbt ganska förutfattade meningar, inte sant? Du tänker att det är "sån där fänntasy" som min mamma brukar säga. Och att den handlar om kärlek mellan unga vackra personer i korta kjolar. Med svärd. Kanske en drake eller två?

Men ack så fel du haaar! Det är inte fänntasy utan science fiction!

Här är det värt att nämna två i sammanhanget viktiga saker: 1) Med undantag för en bokklubb jag är med i så läser jag i stort sett bara science fiction och har så gjort sedan nästan trettio år tillbaka, och 2) jag bojkottar Akademibokhandeln eftersom de placerar Fantasy och Science Fiction i samma kategori. This is important stuff people.

Så, boken. Författaren David Brin som när han inte skriver böcker kopplar av med att vara rymdforskare åt NASA, har skrivit mycket bra saker - som Upliftböckerna och Kiln people - och har blivit nominerad en miljon gånger (och vunnit typ två) till de stora science fiction-utmärkelserna Hugo och Nebula. Glory Season, skriven 1993, är nog inte någon av hans direkt kända böcker.

Vänta nu, har det här blivit en bokblogg?

Schh, lyssna nu. Man ska inte vara rädd för lite bildning.

Är bildning och science fiction verkligen inbördes förenliga begrepp?

Som Descartes sade redan på sin tid: All bra litteratur är science fiction. Nu ska vi prata bok.

Glory season är en feministisk utopi eller en svidande kritisk post-feministisk dystopi, lite beroende på vem som läser den. Den utspelas på en planet där befolkningen är resultatet av genetisk social engineering utförd av en grupp feministiska pionjärer som velat skapa ett mer harmoniskt samhälle. Metoden man valt är att introducera kloning hos människor - men bara kvinnor - för att skapa stabilitet. Samhället består till stor del av klonfamiljer där alla är genetiskt identiska men olika gamla. Man har valt att behålla män, vilket är trevligt, och biologiskt nödvändigt för kloningen; det krävs män för att dra igång en graviditet även om han inte bidrar med genetiskt material. Men för att det ska bli manliga barn måste gammal vanlig reproduktion också behållas.

Detta har man löst genom att männen har som starkast sexualdrift - och med det även aggressivitet - under sommaren, medan kvinnorna har det under vintern. Kvinnor som blir gravida på sommaren föder "vanliga" barn, både pojkar och flickor, och de som blir gravida på vintern föder kloner. Systemet hålls i balans, men för att det ska fungera måste man göra något med alla de vanliga flickor, kallade "vars", som föds. De uppfostras i sina klonfamiljer men får bara en praktisk utbildning - jämför med de så kallade nomadskolorna för samer i Sverige i början av 1900-talet! I mitten av tonåren kastas de ut och får klara sig själva.

Att hitta en nisch

Tillvaron för en var är hård och ogynnsam. Samhället är uppbyggt runt klonfamiljerna och nästan de enda arbeten som finns är ute till sjöss, där även männen arbetar. Alla vars drömmer dock om att hitta en unik nisch, som gör att hon kan klara sig ekonomiskt och starta sin egen klonfamilj. En del startar en ynklig liten familj med bara en klonmamma och en klondotter, vilket ses ner på.

Alla de stora klonfamiljerna har en unik nisch som den ursprungliga klonmamman inrättat åt sig själv för länge sedan. Samhället har dock börjat mättas på nischer, tycker åtminstone Maia och Leie som är vars och bokens huvudpersoner. De är tvillingar och drömmer om att skapa en gemensam klonfamilj, om de bara kan hitta en egen nisch! Men allt verkar redan vara tingat, alla viktiga sektorer i samhället fullt med kompetenta klonfamiljer som inte går att konkurrera med.

Boken fortsätter dock som böcker gör, med swashbuckling, äventyr och förväxlingar, blandad med feministisk filosofi, samhällskritik och en välbehövlig dos exotifiering av vår egen kultur.

And now for our regularly scheduled programming

Så, nu har jag pratat klart om bok. Läs den gärna! Men varför just denna bok just nu? Ja, jo, jag läste den för ett tag sedan och tanken om att hitta en nisch har stannat hos mig efteråt. Det är ju något väldigt eftertraktat även i vår påtagligt icke-statiska kultur. Nya nischer dyker upp varje dag, allt eftersom samhället och tekniken ändras, och jag hyser en djup beundran för de som skapar sig en egen nisch. Kanske för att jag själv tycker att det verkar så omöjligt! Varje gång jag tänker att "åh, jag önskar att JAG hade tänkt på det där först" så går jag och fnular någon dag på vad jag skulle kunna tänkas hitta på för nisch. Jag kommer sällan på något.

Nu tillbaka till polymerlera

Det har visat sig, inte helt oväntat, att även inom genren polymerlera finns det nischer att skapa sig. Då tänker jag inte främst på det direkta skapandet, som ju alltid är unikt, utan mer på de företag och entusiaster som ständigt för hobbyn framåt med olika tekniker.
Lucy Clay Tools har skapat sig nischen "stora balla verktyg som håller länge". NICHE Magazine har skapat sig nischen att ha en tidning som heter nisch. Många hittar en lucka där det saknas en lärare i just sin stad. Eller en tidning. Eller en förening.

 Jag läser just nu mycket om färg, och har tänkt skriva om det lite senare. Jag funderade på om jag skulle kunna lista ut hur man blandar färgerna till Pantones hösturval för 2016, och kom på att någon annan kanske redan gjort det. Efter att ha sökt på Etsy hittade jag Crafts by Chris, en Etsybutik helt dedikerad till att sälja recept på modefärger till de olika märkena av polymerlera. Och det var den enda butiken på hela Etsy som hade den där idén. Etsy är STORT. Vad man än söker på kommer det upp fler än en träff, garanterat.

Så jag var imponerad. Jag köpte en kollektion med recept på vårens färger - det följer med både Pantones färger och ett helt gäng andra - och skrev till Chris och uttryckte min beundran för hennes nisch. Hon berättade att hon liksom ramlat in i det själv - när hon tänkte starta med sin webbutik och sälja färgrecept var hon helt förbluffad att ingen hade börjat med det tidigare, och hon hade inte räknat med att det skulle bli så framgångsrikt att sälja färgrecept som det faktiskt blev.

Avrundning

Sådär, dagens fria associationsstund är nu över. Imorgon tänkte jag prata om den tydligen insomnade tidningen From Polymer to Art, visa upp mitt senaste projekt som jag har använt mina slippapper på, och kanske prata lite mer om färg.

The lions slip tonight

Polymerlera är en fantastisk hobby, men det finns vissa aspekter av den som är mindre kul. Torrsprickor i fingrarna till exempel. Tom plånbok.
Men det allra tråkigaste är att slipa grejerna när de är färdiga. För att få en fin lyster på bakad polymerlera måste man våtslipa den noggrant med slippapper i graderna 400, 600, 800, 1000, 1500 och helst även 2000, följt av en polering.

När jag först stötte på detta i någon youtube-video så var det bara i förbifarten, typ "and then you need to sand it with a fine-grit sandpaper and polish". Att "fine-grit" betyder ett finkornigt sandpapper förstod jag ju, men hur fint är fint? Och hur vet man att det är fint?

Den spännande historien om hur jag lärde mig saker om sandpapper

Det är möjligt att gradering av sandpapper är någonting som räknas som obligatorisk vuxenkunskap (man lärde sig det förmodligen i träslöjden), men jag hade ingen aning om vad siffrorna stod för. På Slöjd-detaljer säljer man slippapper med finhet från 60 till 150, så jag antog att 150 var ganska fint.

Efter att ha googlat på slippapper (ja, jag googlade på slippapper, det är inte så lätt NÄR MAN INTE KAN NÅGOT) lärde jag mig att siffrorna anger antalet sandkorn per ytenhet.

Lite senare läste jag boken The Complete Book on Polymer Clay av Lisa Pavelka och där gick man äntligen igenom grunderna i slippapperologi. Jag lärde mig att man ska börja med finhet 400 och arbeta sig uppåt. Förgäves letade jag i hobbybutiker efter slippapper med dessa finhetsgrader. Jag gick över till att leta på Clas Ohlson, och där fanns det faktiskt lite finare papper, men inget över 600.

I boken stod det att man skulle ha slippapper som var "automotive grade", så som en sista desperat åtgärd gick jag in på Mekonomens hemsida och letade. Och där fanns de! Slippapper i alla finhetsgrader, 10 kronor per stort ark, och gratis frakt vid köp över en hundring. HURRA!

Att slipa är att dö en smula

Slippappren fanns att hämta i brevlådan ungefär fem sekunder efter att jag beställt dem, och jag kunde äntligen börja slipa mina alster. Inte för att jag hade så många alster, men ändå. Hade jag vetat vad jag vet nu så hade jag kanske inte sett fram emot det så mycket - att slipa är JÄTTETRÅKIGT.

Jag gjorde precis som jag sett i The Scientific Journal of Youtube och hällde upp lite vatten i en form med plan botten, lade slippappret i botten och slipade prylen mot pappret. Jag testade med min allra första grej, den på bilden. Eftersom den var våt var det ju svårt att riktigt se om det var väl slipat eller ej, men vattnet blev mer och mer orange så jag antog att jag slipade av lite partiklar åtminstone.

Tills jag bytte vattnet och började slipa på en lila pryl istället, och började fundera på varför vattnet blev orange nu också. Insåg vid närmare inspektion att jag slipat bort yttre delarna av mina fingertoppar, och att det var blod i vattnet.

Suck.

Så, nu när handslipning verkade vara förenat med oundvikligt blodvite började jag fundera på alternativ. Jag har en Dremel (ett multiverktyg) liggande, som har sliptillbehör. Dessa är dock typ finhet kring sisådär 60 om jag ska killgissa lite, så de duger ju inte. Men man kanske kan bygga egna små sliprundlar? Jag började googla på detta och fann lösningen på ett lite oväntat ställe.

The fun and ethical hobby of lock picking

Dremel, because you're
worth it.

I forumet "Lock picking 101" fanns en beskrivning på hur man gör egna rundlar till sin Dremel. Beskrivningen var bra, och egentligen behövs kanske inte min egen beskrivning. Men ni får den ändå!

Det är enkelt, men lite långtråkigt. Och eftersom en rulle blir igensatt av lera nästan direkt när man slipar så måste man göra många.

Till att börja med behöver man en Dremel, eller något annat liknande multiverktyg.Jag köpte först en Rotadrill, begagnad, via Amazon. Den fungerade i en sisådär fyra minuter innan den bara tvärdog. Så jag returnerade den till Amazon - de ersätter typ 80 spänn i frakt, men det kostar över 300 att skicka tillbaka den vilket suger en hel del - och så köpte jag en Dremel istället. Det finns flera modeller, men märket är tydligen Det Man Ska Ha om man vet något om multiverktyg. Och den har fungerar betydligt längre än fyra minuter hittills. 

Den svarta grejen i mitten = sliprulle

Till verktyget finns det en del tillbehör, för slipning sågning, etsning med mera. Ett av dessa tillbehör är en rulle där man sätter små slippappersrullar. Detta har säkert något speciellt namn, men jag tänker kalla den för sliprulle. Du kan kalla den något annat om du känner dig mer bekväm med det.

Denna sliprulle ska vi använda för att göra våra egna sliptillbehör. Som jag inser att jag också kallat sliprullar tidigare i texten. Äsch. 

Skruven på toppen är till för att expandera rullen, så att slippappret hålls fast när man slipar. När vi gör våra rullar ska skruven lossas på så att rullen minskar i storlek till sitt minsta läge.

Det finns inget man inte kan göra med silvertejp

Du börjar med att klippa ut remsor i både silvertejp och det slippapper du vill använda, med samma bredd som sliprullen. Sedan rullar du en remsa med silvertejp runt rullen med den klistriga delen utåt. Låt den överlappa så att den sitter ordentligt och klipp av det som blir över. Sedan tar du din remsa med slippapper och lindar den runt rullen som nu är täckt med silvertejp. Klipp av så att det inte överlappar, och helst inte heller blir något glapp. 

Färdig! Du kan nu ta bort din hemmagjorda slip....rulle? Nej, sliprondell! Eller nej, det är något annat. Din nya slipgrej. Du vet. Du kan nu ta bort den från sliprullen och fortsätta med nästa slipgrej. Och nästa, och nästa. Gör många, är mitt tips.

När du sedan använder den trär du den på sliprullen, spänner åt skruven och kör. Du doppar grejen som du vill slipa i vatten, inte slipgrejen. Och det kommer skvätta lite.

Jag märkte upp mina rullar på insidan med nagellack, eftersom det fäster bra på silvertejp och jag råkade ha tillräckligt många nyanser. Eftersom jag är oerhört begåvad valde jag att märka dem efter regnbågens färger, vilket gör det lätt att komma ihåg vilken som är vilken utan att konsultera min lista.  Men gör en lista ändå, förstås.

Polera

När du slipat klart med alla olika finheter upp till typ 1500 eller 2000 så är det dags att polera. Jag har nu lärt mig att det allra bästa material att polera med är jeanstyg. Jag har därför gjort en polerrondell till Dremeln av ett par gamla jeans som redan var delvis slaktade till andra projekt (läs: lagningslappar till ett par jeans som borde dödförklaras för länge sedan men som är så gruvligt sköna att det bara inte går).

Till Dremeln finns det en liten pryl som jag tror är till för att hålla fast sågrondeller, fast jag är inte säker. Den finns inte med på bilden riktigt, men det är en liten pinne med en skruv på toppen. Denna ska du använda till din rondell.

Klipp ut rundlar av jeanstyget i en ja, typ, fem centimeter i diameter kanske? Mitt ögonmått är dåligt. Och et spelar inte så stor roll. Men de ska vara lika stora! Jag fick plats med sju stycken på en rondell har jag för mig. 

Lägg rundlarna på varandra i en hög, leta upp mitten och gör ett hål med en syl eller en pryl. Jag minns aldrig vilken som är vilken, men båda går bra.
Skruva loss skruven på pinnen, trä upp rundlarna på skruven och skruva tillbaka. Voila! 

Nu är det bara att sätta fast den i Dremeln och börja polera. MEN! Använd skyddsglasögon. Den gäller slippapperna också. Men framförallt polerrondellen, eftersom det yr jeansfibrer BLOODY ÖVERALLT. Jag använde inte skyddsglasögon och jag fick peta ut jeansdelar ur ögonen i en timme efteråt. Lyssna på mig barn - använd skydd.

Så, nu har du lärt dig allt du behöver veta om hur en lat person slipar saker. Lycka till!

En riklig skörd i år

Shiny!

Haul - Hobbyrian

Idag har jag fått paket! Jag älskar att hämta ut paket. Detta kom från webbutiken Hobbyrian som har en massa viktiga saker om man håller på med polymerlera. Jag har tidigare nämnt dem, det var där jag köpte min pastamaskin och där de för en blygsam extrakostnad tar isär och smörjer maskinen innan man får den. Butiken drivs av polymerentusiasten Karolina Söderberg som även har en blogg, och butiken får ständigt in nya roliga grejer som man BARA MÅSTE KÖPA.

Jag har förstått att när de coola bloggarna får paket så delar de med sig av upplevelsen i sin blogg och kallar de för "haul". Detta vet jag eftersom jag är ung och ball och hänger med. Så jag tänkte dela med mig av min haul idag!

Överst ser ni synen som mötte mig när jag öppnade lådan. Som en stor påse godis! Om det är något jg älskar mer än att hämta ut paket så är det att öppna dem.

 Slicer och formverktyg

Nu ska jag äntligen slippa den fjantiga lilla böjliga kniven som följde med min extruder. Detta är en "Sculpey super slicer" och paketet innehåller 4 knivar: en fast, en böjlig och två räfflade för att göra olika mönster. Hålet som syns på bilden är där man kan montera på ett handtag om man vill för att slippa SKÄRA MED DEN MOTHERFUCKING TRUBBIGA SIDAN hela tiden.

Bredvid syns formverktyg som man använder för att forma leran på olika sätt som kan vara svårt att göra med bara fingrar. Det är klot av olika storlek i ena änden och mjuka silikontippar i andra så att man kan göra olika typer av mjuka övergångar med leran. Jag visste inte att det var silikontippar i ändarna och hade faktiskt tänkt beställa ett separat kit med sådana verktyg men lät bli eftersom de var slut. Tur för mig!

Utstickare

Utstickare är något som vi initierade i ler- eller tårtvärlden benämner det som den vanliga pöbeln kallar "kakformar". Om din kollega i fikarummet använder ordet "utstickare" istället för kakform är chansen ca 89% att hen gör fina tårtor på fritiden. Denna kunskap kan du använda för att få tårta.

Jag var lite besviken av utseende på utstickarna - de har en mycket synlig söm där metallen går omlott, och jag kan inte tänka mig att detta inte syns på leran. Men det är definitivt bättre än de utstickare jag använder nu som har en väldigt grov söm. Jag återkommer när jag använt dem!

Att ha flera utstickare med samma form och olika storlek kan vara användbart på flera sätt. Man kan göra en stor form och sedan skära ut ett "fönster" i den. Man kan också göra en liten pyramid med formar i olika storlekar och sedan täcka dem med en ännu större - man får då en vackert kurvad form som kan bli ett smycke.

Små utstickare

Dessa beställde jag som en liten eftertanke när jag råkade bläddra förbi dem i webbutiken på jakt efter något annat. De är väldigt billiga och jag har sett att andra använder dem till lite av varje. En tutorial som verkligen använder sig av dem finns här:



Utstickarna passar i varandra som små babusjka-dockor vilket var väldigt gulligt. Den minsta är bara 1 mm i diameter!

Fimo effect - gemstone

Det här är Fimos senaste tillskott till Effect-serien. Det är lite klent med information online om vad det egentligen är för effekt, men som jag har förstått det så har de lite skimmer i sig (men mindre än metallic-serien) och är lite transparenta. De ska bli kul att testa!

Så, detta var dagens lyckopiller, nu ska jag gå och leka. Eller nä, skojade bara, nu ska jag ta hand om mina skrikande barn. Men sen leka!

Ungefär nummer tre på Bristol Stool Chart

I min jakt på nya spännande tutorials snubblade jag över det lilla guldkornet nedan. Det är ett bajsörhänge. Skulle kunna bli mitt nästa projekt. 

 

Now it is beginning of a fantastic story!!

Idag tänkte jag berätta om ytterligare en videotutorial som jag hittat och använt mig av, nämligen denna:



Jag gillar att göra sprites från datorspel som pärlplattor, och tyckte att det verkade vara en skitkul idé att översätta det till polymerlera. Efter att ha funderat en halv sekund valde jag att göra en av drakarna i Bubble Bobble, mitt absoluta favoritspel på den tiden då det fränaste ballaste man kunde ha var en Amiga 500.

Men först krävdes det ytterligare inköp. I videon används en extruder, och det hade jag ju redan, men de där små diskarna med mönstret som man pressar ut genom hade jag inte i rätt sort. Så intet ont anande letade jag upp webbsidan som sålde den där lilla gula disken som ni ser i videon...

... och drabbades av den stora förälskelsen. I form av en Lucy Clay Czextruder Heavy Duty XXL. Jag, som älskar prylar, möttes av en syn jag sent ska glömma: en stor, heavy duty, oförstörbar extruder i tjeckisk design som KAN KOPPLAS TILL EN FRIGGIN BORRMASKIN! Be still my heart. Den är rejäl, den eliminerar alla problemen med en vanlig extruder (att leran missfärgas, att lerkorvarna liksom blir snurrade, att man blir trött i armen och får skavsår). Men den kostar därefter. 150 Euro för en "all in one" med en XXL heavy duty med medföljande platta att montera fast den i så att man har armarna fria, och en tving att montera fast den i bordet med, plus 5 paket av Lucy Clays speciella diskar.

De där diskarna ja. Det var ju det jag kom dit för att köpa. Och motvilligt medgav jag att en Czextruder inte fanns i min budget. Men en disk nummer 2 som är den gula sorten med fyrkanterna hade jag iaf råd med, den kostar en hundring. Plus en extra hundring i frakt, vilket visserligen är lite saftigt, men då kom den å andra sidan levererad till dörren tidigt nästa dag vilket bannemig är imponerande. På bilden ser ni övriga diskar, minus disk 9 och 10 som kommit senare. Man kan göra en stor mängd roliga mönster med dessa, och vill man ha inspiration så har de målarböcker med mönster att ladda ner från hemsidan.

Lucy själv är 15 år gammal enligt en tutorial, men kanske att hon blivit äldre sedan dess. Coolt i alla fall.

Let's make a journey to the cave of monsters! Good luck!

Så jag monterade in disken i min Fimo extruder, vilket jag kunde göra eftersom tydligen alla diskar passar i alla extruders, eller nästan åtminstone.

Men den här gången tänkte jag inte använda Fimo Soft, utan Fimo Professional. Att det blev så var mest en slump, jag var på kurs nära Slöjd-Detaljers butik och de har inte Fimo Soft. Professional är en linje med leror som ersatt den tidigare Fimo Classic. När jag har googlat lite på det här så verkar det ligga till så här:

• Fimo uppgav att Professional var identisk med Classic förutom färgen som har ett speciellt blandningssystem
• Professional kom, och var inte alls samma sak som Classic
• Butikerna (inte webbutiker drivna av folk som håller på med polymer själva, men typ Slöjd-Detaljer) tror fortfarande att det är samma sak, och aktar man sig inte kan man få ett torrt gammalt paket med  Fimo Classic trots att man tror att man köper Professional. Ask me how I know.

Men jag lyckades till slut införskaffa det jag behövde. För att fylla ut runt figuren blandade jag lite Fimo Effect transparent med en gnutta av den gröna färgen som jag använde till Bub. Och så började jag konditionera min Professional i pastamaskinen. Vilken skillnad mot Fimo Soft! Där Soft har en ganska kladdig yta är Professional nästan som vinyl, men trots det alldeles smidig och fin att jobba med. Den blandar sig väl, och behöver bara 2-3 varv i pastamaskinen för att bli färdig att jobba med. Från och med nu är det endast Professional som gäller för mig.

Enligt Staedler ska man kunna blanda alla färger i färgskalan med bara 5 grundfärger plus vit och svart, men det finns andra färdiga nyanser också. Jag gillar idén med att kunna blanda allt, men det är trevligt att kunna shoppa färger direkt i hyllan också.

As god is my witness, I will never extrude manuellt någonsin igen

Så var det dags att använda min extruder lite mer intensivt än vid mitt första projekt. Omgång efter omgång vevades ut, och jag fick successivt allt mer ont i händerna och började alltmer tappa livslusten. Fy satan vad tråkigt det var. Och tungt av bara helvete! När allt var klart hade jag stora blåsor i händerna, trots att jag använde makens skyddshandskar. Men nu hade jag det jag behövde för att bygga min figur. Som modell använde jag min pärlplatteversion av Bub som jag har gjort tidigare. Innan jag insåg hur jobbigt det var hade jag tänkt göra Bob också, men alltså för helvete. Nej.

När man pressar ut leran ur en extruder blir strängarna hela tiden vridna eftersom leran vrids runt av grejen inuti som trycker fram leran. I en Czextruder finns inte det problemet, eftersom en Czextruder är perfekt och underbar. Man får liksom vrida tillbaka dem lite när man ska bygga. Och det sista som kommer ut i varje omgång är lite missfärgat och kan inte användas. Bah!

Figuren på bilden är en sisådär 8-10 cm i diameter (jag har väldigt dåligt ögonmått). Som ni ser tappade jag tålamodet i slutet och slabbade bara på mer transparent lera för att åstadkomma en cirkel. Den svarta randen runtom Bub gjorde jag genom att göra ett mycket tunt svart ark med lera, typ 7 i pastamaskinen (redan nr 6 är rätt jobbigt att hantera) och noggrant klä figuren med det. Jag använde en brevöppnare och den trubbiga delen av min kniv för att peta in den ordentligt överallt.

Reducering

Så var det dags för reducering. Jag hade läst att det fanns tips för att använda typ locket på Pringlesburkar för att reducera runda canes, men det här var lite för stort för det. Så jag gjorde så noggrant jag kunde, pressade ihop den på mitten ("choking the cane", låter inte alls som en metafor för onani) och drog ut mot sidorna. Trots det gick det mycket lera förlorat eftersom mönstret liksom sugs in i mitten på båda sidor. Men eftersom den var så stor från början blev det ändå en hel del kvar.

Klart!

Till slut hade jag en liten mini-Bub som visserligen var en liten aning skev, men faktiskt rätt snygg om jag får säga det själv. Vad säger ni?

Den är inte bakad ännu, innan dess är den inte transparent.


För att visa hur transparent lera ser ut när den är gräddad har jag lagt till en bild av en blomcane som jag gjort enligt en tutorial i tidningen Polymer Café, där jag dels omgivit den med transparant lera, dels blandat med pärlemor, som jag i efterhand insåg också var transparent fast med skimmer i. Polymer Café är en riktigt bra tidning tycker jag, bra blandning mellan inspiration och tutorials. Vad heter egentligen tutorials på svenska? Nå.

Det var en föredömligt lätt tutorial att följa, och som synes kan till och med en nybörjare som jag få till en riktigt snygg blomcane.

Reductio in absurdum

Jag insåg efter att ha läst igenom förra inlägget att jag missat att förklara en viktig bit, och jag vet inte riktigt om det är självförklarande eller ej. Så jag tar en lite kortis om det.

Reducering

Principen när man gör en millefioricane, är att man börjar stort och gör det mindre. som sex, fast tvärtom. Ahem.

Jag börjar om. Om man vill konstruera till exempel en blomma så börjar man med att göra ett cane som är ett kronblad, eller kanske till och med en liten del av ett kronblad, ganska stort. Sedan förminskar man genom ett kontrollerat knådande - det är detta som kallas reducering - tills kronbladscanen (jag måste komma på ett svenskt ord för cane känner jag) är mindre och längre. Då delar man den i så många delar som man behöver kronblad, sätter ihop dem med en rulle färg i mitten, stoppar i lite lera som utfyllnad här och var, och reducerar igen tills man får en blomma i den storlek man vill ha. Det fina med polymerlera är att den behåller sitt mönster genom hela den här processen.

Framöver ska jag lägga upp bilder på hur det hela går till, men tills dess får ni nöja er med en bild som jag skamlöst stulit någonstans på internet. Den visar som ni ser hur man gör en cane med ett hundtandsmönster genom att börja med stora bitar, sätta ihop dem så att de utgör den minsta beståndsdelen i det mönster man vill åstadkomma, och sedan reducera. Visst blir det snyggt? Vad man sedan ska använda sin cane till är något som jag fortfarande står lite frågande inför, men man kan typ göra smycken och sådant antar jag.

Reducering. Igen.

Men hur GÖÖÖR man då? Är det bara att rulla leran som en korv mellan händerna eller? Och hur gör man om den är fyrkantig?

Ja, att reducera är lite av en konst. Någon som är riktigt bra på att visa och förklara hur man reducerar är Teresa Pandora Salgado som har en youtubekanal där hon visar hur man gör komplexa canes. Hon har ett mantra som upprepas ofta: don't worry about that! We're not gonna worry about that. But honestly, who cares? En mycket zen kanal att titta på med andra ord. Hon säljer också en del hjälpmedel i plexiglas dels för att forma beståndsdelarna som ska bli en komplex cane, dels för att reducera dem utan att något skall gå till spillo. Hon tipsar också om hur man ska göra utan att köpa dessa, vilket jag tycker är sympatiskt.

Vill man ser mer av Pandora måste man registrera sig på Curious.com som är en betaltjänst. Jag lyckades dock plöja igenom nästan alla hennes tutorials under de första 7 dagarna som var gratis, och avregistrerade mig sedan.

Nästa gång jag reducerar en cane lovar jag att jag ska dokumentera i minsta detalj. Jag ska också testa en metod som Pandora har tipsat om.

Dagens platta tips:

• Det finns en teknik som heter reducering som du hittills inte lärt dig hur man använder
• Men snart!

Millefiori och Efcolor

Mer om lera. Mitt nästa projekt var att försöka göra en så kallad millefioricane. Tekniskt sett var min halvpajiga kiwicane också en slags millefioricane, men eftersom det gick så dåligt så tänkte jag försöka mig på något ännu svårare. Det är väl logiskt?

Så jag valde en tutorial på yotube, som inte bara var svår, utan också på italienska. Som jag inte förstår.



Men visst är den vacker? Och man förstår orden "bianco" (=vit) "transparante" (=genomskinlig) och "skinner blend" (=skinner blend), vilket egentligen är allt som krävs. Demonstrationen är föredömligt noggrann och det är ganska lätt att hänga med, trots att man inte förstår vad som sägs. Så det är inte hennes fel att min egen cane blev som den blev.

Men det är rätt färger iallafall!

Men som jag sagt innan - släng inget! I det här fallet reducerade jag den till små ittebitteblommor, skar av små skivor och la på en matta av vit lera, kavlade över för att jämna till det och stansade ut en bit som jag placerade i en infattning som jag köpt på rea på Slöjd-Detaljer. Jag gräddade den, och använde sedan pulveremalj från Efcolor för att få till en glansig och upphöjd yta.

I efterhand har jag förstått att jag borde haft flytande Fimo i botten på infattningen för att få leran att fästa ordentligt. Men eftersom pulveremaljen spillde ut på sidorna så sitter nu leran fast under den och lär inte ramla ut i första taget.

Blommor eller maneter?

Hur blev det då? Jo, bilden till höger visar det färdiga smycket, som jag fått mycket komplimanger för. Inte så illa för att ha sett ganska amatörmässigt ut från början!

Efcolor

Nu tänkte jag prata lite om Efcolor. Tanja från SugarCharmShop på youtube pratar mycket om efcolor i sina tutorials, framförallt när hon gör miniatyrer av köksredskap som ska ha lite glans. Typiskt exempel är när hon gjort en miniliten glansigt röd Kitchen Aid, eller en pastellblå liten elvisp i retrostil.

Jag bläddrade bland hennes videos och såg att hon hade en som handlade om hennes Efcolor stove, som alltså är en liten "ugn" driven av värmeljus där man lägger sina prylar som man vill ha emaljerat. Man täcker helt enkelt föremålet med pulver i valfri färg, värmer det i 160°C i 5-6 minuter och så är det klart. Det verkar vara avsett för att emaljera koppar, vilket jag gissar eftersom Efcolor säljer en miljon fula kopparfigurer som man kan emaljera.

Tanja hade också testat sig fram och upptäckt att man även kan grädda polymerlera i Efcolor-ugnen, vilket är mycket praktiskt om man bara ska köra någon liten pryl, eller förbaka, eftersom man då slipper värma hela ugnen. För att emaljera krävs 3 värmeljus tända, men till leran använder man bara två. Min egen erfarenhet är att det blir lite väl varmt för transparent lera, men annars är det väldigt praktiskt.

Efcolor stove

För ja, jag köpte förstås en Efcolor-ugn, vad annars? Det är förstås inte en ugn, utan mer som ett änglaspel med lock.
Jag har en enda emaljfärg - genomskinlig. Ugnen med tillbehör och en hel del färger säljs på Slöjd-Detaljer, men de har inga transparenta färger utan det beställde jag från Skapamer på nätet. Var noga med vad du beställer dock, de säljer även Efcolors varmemaljering som kräver betydligt högre temperaturer än vad man åstadkommer hemma i ugnen.

Lärdomar om Efcolor

Jag planerar att komplettera mina Efcolor-grejer med två saker: dels ett slags lim som man stryker på för att få pulvret att fästa, så att gravitationen inte blir så viktig längre, dels en sikt så att man kan sikta över pulvret i ett fint lager. Jag har hittills försökt stryka ut ett lagom jämnt lager vilket går sådär. Den är ganska förlåtande, och det blir jämnt ändå, men där pulvret varit riktigt tjockt blir det lite flockigt och inte helt genomskinligt.

Dagens platta visdomar:

• Välj gärna en tutorial som är 1) för nybörjare och 2) på ett språk du förstår
• Skinner blend heter samma sak på alla språk
• SLÄNG INGET
• En Efcolor stove är trevlig att ha, men inget måste. Man kan lacka sina grejer istället, eller använda flytande Fimo

Gotta have some good stuff

Hej igen! Nu tänkte jag prata vidare om polymerlera, närmare bestämt den uppsjö av gear man behöver för att leka med den. Japp, polymerlera är en materialsport. Det går inte att komma ifrån. Visst, i teorin kan man använda bara kavel och inte någon pastamaskin, men i praktiken behöver du en viss uppsättning grejer för att kunna göra kul saker.

Så, vilka saker kan man skaffa sig till sin polymerhobby? Vi tar dem var för sig, i den ordning som jag råkar komma på dem. Det här är alltså de grejer som man faktiskt behöver, sedan finns det förstås hur mycket som helst att lägga till för att kunna leka mer och bättre.

Pastamaskin

Sök på Skinner blend på youtube
för en miljon gratis tutorials

Denna är helt nödvändig. Den används inte bara för den uppenbara grejen att göra leran jämn och platt, utan för att bearbeta (condition) den, blanda färger, göra så kallade Skinner blends och lite allt möjligt. 

Man kan använda en riktig pastamaskin som är till för pasta, eller köpa en som är gjord för lera. Jag köpte Fimos variant, från butiken Hobbyrian. Priset är bra där (599 kronor i skrivande stund), och för en extra femtiolapp tar de dessutom isär den och smörjer den ordentligt först. 

Företaget Lucy Clay, som är ett tjeckiskt företag med väldigt spännande och gedigna produkter för polymerlera, håller på att utveckla en pastamaskin. Jag vill ha den!

Rak kniv

Ett mycket städat skrivbord

Jag använder fortfarande kniven som följde med min extruder. Den är vass (typ) men lite väl böjlig för att göra raka snitt. Fimo och Sculpey (det andra stora polymermärket på marknaden) säljer 4-pack med knivar: en styv, en böjlig och två vågiga. 

Med kniven gör man långa raka eller lätt böjda snitt, lyfter upp lera från arbetsytan och skär tunna skivor av sina canes. Man behöver den också för att använda tekniken mokume gane som jag ska skriva mer om senare. 

Det finns skärmaskiner för lera som är dyra och förmodligen alldeles fantastiska att använda. Lucy Clays LC Slicer står näst högst på min önskelista just nu. Men skärmaskin faller under kategorin "nice to have" snarare än "need to have". Men den vore väldigt, väldigt, väldigt nice to have. Priset för en skärmaskin inklusive allt är 179 Euro. Lite i saftigaste laget om man inte säljer sina alster. En kniv är däremot tämligen billig och helt nödvändig - även om man råkar äga en slicer. Företaget Sculpeys knivar är lite längre än Fimos och har handtag som man monterar på den trubbiga sidan så att man slipper att FÖR FEMTIELFTE GÅNGEN försöka skära med den trubbiga sidan. Sculpey säljs dock inte på Panduro eller Slöjd-Detaljer så här är det webbutiker som gäller.

Hobbykniv, eller skalpell som det egentligen är

En liten "craft knife", eller skalpell som det ju är, är nödvändig för alla snitt som inte är långa och

Skalpell

raka. Dessa säljs för inte alls mycket pengar på till exempel Panduro. Den jag köpte har dessutom flera utbytbara skärblad av olika typ som ser ut att vara bra att ha. Argumentet "kan vara bra att ha... till något" styr många av mina inköp. Men till slut ÄR de bra att ha till något, även om det ibland kan dröja åratal innan jag kommer på vad de ska vara bra till.

Ja, jag gillar att köpa saker. I gots me a crapload of "bra att ha"-saker. Skatter, allihop! Ovärderliga skatter!

Arbetsyta

Polymerlera innehåller plastmjukmedel som läcker ut om den får ligga en stund på ett poröst material.  Detta kan man utnyttja om leran blivit för mjuk, genom att kavla ut den och låta den vila en stund mellan två vanliga skrivarpapper, som då får fettfläckar inte helt olika de man ser på en papperspåse med en riktigt flottig hamburgare inuti. Samma effekt är inte lika hjälpsam om den sker till exempel på ens vackra köksbord i obehandlat trä.
Se till att du har en oöm och lätt avtorkningsbar yta att jobba på. Med små föremål är det bra om man kan hantera dem på en yta som sedan går att stoppa direkt in i ugnen, som kakelplattor, glasskivor eller marmorplattor. Obehandlad marmor kommer bli missfärgad av leran så använd inte din superdyra designermarmorbräda till polymerlera om du inte är rik.

Ugn + termometer

Det finns visserligen varianter av Fimo och  andra leror som lufttorkar, men standard är att de ska härdas i ugn. Fimo kör man i 110°C och man får inte överskrida 130°. Ljusa och transparenta nyanser är extra känsliga för att brännas vid, och de blir då missfärgade. Eftersom de flesta ugnar är opålitliga jävlar är en ugnstermometer väldigt bra att ha för att kalibrera värmen. Skydda gärna leran med en bit aluminium som du viker till ett tält, eller en engångsform i metall som du gör lite hål i så att värmen kan cirkulera.

Eftersom man använder sig av såpass låga temperaturer kan man köra saker tillsammans med leran som man i vanliga fall tvekar inför att stoppa i ugnen. Papper är till exempel ett sådant material. Man kan med fördel grädda leran ovanpå en bit kartong - jag har inte testat själv ännu, men som jag har förstått det så slipper man de oundvikliga blanka fläckarna på undersidan av leran om man låter den ligga på en kartongbit.

Att förbaka leran

Ibland är det praktiskt att förbaka leran. Säg att du ska göra ett ansikte till en docka. Då kan du först göra ögonen och baka dem en kortare stund, typ 10 minuter. De håller då formen medan du sätter dem i ansiktet och fortsätter skulptera. När du gjort ansiktet i grova drag kan du förbaka igen, och sedan fortsätta finlira med detaljer som kindben och sånt (ja, vad vet jag, jag skulpterar inte). Det gör alltså ingenting om du kör en och samma del i ugnen flera gånger så att du överskrider bakningstiden som brukar anges till 30 minuter. Det viktiga är att den del av din lergrej som är inne kortast tid i ugnen ska bakas hela tiden ut, dvs 30 minuter. Om det innebär att ögonen gräddas i sammanlagt 50 minuter så gör det alltså ingenting, så länge du håller värmen på rätt nivå.

Kavel

Jag kallar den
"kavel i motljus"

En vanlig brödkavel duger inte till det här - dels är den för grov, dels är den oftast ojämn och gjord i trä. En fondantkavel tycker jag duger alldeles utmärkt, men jag har å andra sidan aldrig använt en akrylkavel till min lera, så det återstår att se om det är alldeles fantastiskt mycket bättre.

Redskap att forma med

Fimo och Sculpey säljer ett gäng redskap för att forma lera, bland annat så kallade ball stylus, vilket är en pinne med en metallboll i ena änden. Jag använder hittills mina fondantredskap vilket är lite sisådär eftersom de är gjorda av plast och förmodligen kommer förstöras av mjukmedlet av leran till slut, och dessutom är ganska kassa.
Man vill ha några redskap att välja mellan: ball stylus, någonting vasst, kanske något att göra mönster med etc. Dessutom finns det redskap med silikontipp som verkar bra att ha när man ska göra mjuka övergångar i leran, släta ut sömmar mm. SugarCharmShop har en tutorial som visar hur man kan göra enkla varianter av den typen av redskap med hjälp av mold putty, som är en typ av lera som man använder för att göra formar till avgjutningar.

Lera

Ja, du behöver lera också. Förstås.

Andra saker som inte är så dumma att ha:

• Sandpapper, från 400 till 2000 i finhet (köps med fördel för 10 kr arket på Mekonomen)
• Gammalt jeanstyg att polera med
• Saker att göra mönster och textur med (stämplar, mönstermattor)
• Borr att göra hål i bakad lera
• Smyckestillbehör om du ska göra smycken av din lera
• Extruder
• Formar (molds)
• Mica, alltså finkornigt glitterpulver
• Akrylfärg
• Metallfolie (typ bladguld eller billigare varianter)
• Kakformar/utstickare
• Liquid polymer clay - en slags flytande genomskinlig polymerlera som används som lim och lack, härdar i samma temperatur som leran.
• Mjuk torrpastell
• Metalltråd och/eller aluminiumfolie att göra armatur med vid större figurer
• Efcolor pulveremalj (den transparenta varianten ger en fin glansig yta på leran)